Har vi skyldighet att hjälpa andra?

Är vi omoraliska när vi inte gör allt vi kan för att hjälpa andra eller åtminstone delar med oss av en del av våra tillgångar till dem som har det sämre? Vi konsumerar varor till oss själva som inte är nödvändiga för våra grundbehov medan människor i andra länder saknar möjlighet att äta sig mätta.

Vi reflekterar sällan över detta i våra liv. Anledningarna är bland annat att vi inte tänker i dessa banor eller att vi inte finner människor på avlägsna platser som tillräckligt relevanta.

Fast har vi en moralisk plikt att hjälpa andra? En del anser att vi inte bör ha förpliktelser mot andra människor (ett synsätt som kallas etisk egoism) medan andra som inte delar med sig av sina egna resurser har dåligt samvete. Ytterligare andra använder argument som att de inte kan lita på att pengarna verkligen når de behövande.  

En altruistisk etik hävdar att man bör försöka hjälpa och balansera resurser. Om man frångår den fullständigt självuppoffrande människan så kan man ta stöd i vardagsmoralen som hävdar att även om det inte är rimligt att eftersträva fullkomlig utjämning, det vill säga att ge bort pengar tills andra har lika mycket, i alla fall i någon mån försöka hjälpa behövande.

Ett vanligt exempel som används när det gäller vår skyldighet att hjälpa andra ur moralisk synpunkt illustreras med en person som passerar en damm där ett barn ramlat i och utan dennes hjälp troligtvis omkommer.

Detta är ett exempel där enigheten kring den rätta handlingen är stor – få anser att personen inte har en skyldighet att rädda en medmänniska med tanke på den relativt lilla uppoffringen som krävs.

Det är när andra scenarier framställs, när handlingslinjen inte längre tycks självklar, som det uppstår dilemman. En sådan sak är att hjälpa behövande människor i andra länder. Dessa befinner sig ofta långt bort från vår intressehorisont och även om vi upprörs över svält är det sällan vi bidrar med en direkt insats mot detta.

Peter Singer ger en längre utläggning av detta i sin bok Praktisk etik och visar på en mängd aspekter. Till att börja med gör han åtskillnad mellan då vi direkt vållar en annans död och då en annan dör på grund av vår uteblivna hjälp. I det förra fallet är vi direkt ansvariga, men i det andra exemplet är vår ansvarsgrund betydligt mer svårutredd. Även om vi inte medverkat till andras svält är det förvisst så att vårt val att inte välja att hjälpa (med ekonomiskt bistånd) innebär att svälten ökar och leder till dödsfall.

Singer går så långt att han ifrågasätter om det är så stor skillnad mellan dessa situationer. ”Tanken att vi är direkt ansvariga för dem vi dödat men inte för dem vi inte hjälper vilar på en idé som kan ifrågasättas och kanske måste baseras på en tvivelaktig teori om rättigheter.” Och han gör en provocerande liknelse i det att inte hjälpa de fattiga ”skulle kunna jämställas med att döda någon som ett resultat av vårdslös bilkörning”.

Singer menar att både invånare och stater i industriländer borde ge mer av överblivet kapital. Bland annat med motiveringen att det som många i västvärlden spenderar på överflödiga lyxartiklar skulle kunna rädda någons liv i ett fattigt land där levnadskostnaderna och den minimala kostnaden för överlevnad är betydligt lägre än i väst.

Han redogör också för myntets andra sida och pekar vad han anser som den allvarligaste invändningen mot argumentet att vi har en skyldighet att hjälpa andra. Detta är faktumet att den främsta orsaken till fattigdomen är överbefolkning och genom ekonomiska bidrag ökar befolkningen än mer.

Från ett annat perspektiv skulle man kunna peka på att världens matproduktion skulle kunna effektiviseras, till exempel genom att minska djuruppfödning till förmån för att använda spannmålet direkt i stället för som djurfoder.

Skyldighet att hjälpa framtida generationer?

Vad är vårt ansvar inför kommande generationer människor? Detta är en extra aktuell fråga idag med tanke på klimatfrågan.

En term som används av Peter Singer är kontraktsmodellen, vilket är konsekvenserna av det samhällskontrakt som rent metaforiskt kan ses instiftat mellan människorna. Vi har ett kontrakt – även om det inte existerar som ett papper – på att respektera den andras liv, egendom och så vidare. Är detta något som rent etiskt bör överföras även på de människor som ännu inte existerar, men en dag kommer ta vid i det vi efterlämnat?

Strikt sett till kontraskmodellen har vi inte några skyldigheter eftersom denna modell baseras på ömsesidighet och någon sådan kan uppenbarligen inte existera utan två parter. Singer menar dock att kontraktsmodellen inte bör tillämpas i detta fall med motiveringen att ”ingen teori om moralens ursprung tvingar oss att basera vår moral på ömsesidigheten”.

Vidare använder Singer två linjer kring hur vi kan förhålla oss till vår påverkan på klimatet ifråga om hur nästkommande generationer kommer beröras. Den ena linjen är den som ibland refereras till som ”Fortsätt som förut” och den andra är ”Hållbarhet”. Det första alternativet skulle ge oss, våra barn och barnbarn en hög standard och bra livsvillkor, men kommande generationer skulle successivt få det avsevärt sämre. Den andra linjen skulle däremot ge oss, våra barn och barnbarn få det något sämre kontra ”Fortsätt som förut”, men kommande generationerna skulle få det avsevärt bättre under mycket lång tid. Nettovinsten (för att använda ett utilitaristiskt begrepp), ger alltså klar övervikt till andra linjen.

Källor

Rachels, James & Stuart. (2017). Rätt och fel. (Övers. L. Sjösten). Lund: Studentlitteratur.
Singer, Peter. (2016). Praktisk filosofi. (Övers. J. Jackobsson). Stockholm: Thales.