Demokrati som etisk och politisk princip
Demokrati kan ses som en etisk rättviseprincip för den samhälleliga gemenskapen. I sin vedertagna politiska kontext syftar den till att säkerhetsställa att folkets vilja blir bestämmande och inte underställd en despot eller ett elitstyre. Som med i stort sett alla etiska principer finns det fördelar och nackdelar med demokrati.
Demokratins vinster
Det demokratiska samhällsskicket fungerar som ett skydd mot missbruk av politisk makt – folket kan genom en röstprocess avsätta sin ledare. I ett demokratiskt styre kan de mångas vilja hörsammas i stället för att en mindre elit styr på det sätt som passar deras intressen – därav den alternativa beteckningen folkstyre. Men även minoritetsgrupper som är mindre priviligierade kan göra sig hörda och det finns flera historiska exempel på hur utsatta grupper inom ett samhälle fått det bättre genom att deras sak uppmärksammats, dock inte alltid utan friktion.
Den indiske filosofen och ekonomen Amrtya Sen var ännu ett barn då hans hemland 1942 drabbades av en stor hungerkatastrof med miljontals döda. Han menar att hungerkatastrofer inte är svåra att förhindra, men det krävs att någon bryr sig om att göra det och hungersnöd är inget som enligt Sen inträffar i demokratier. Demokratiskt valda ledare måste måna om de stora massornas bästa och bland dessa ingår ofta de mest utsatta grupperna i samhället.
Att folkets röster får höras utgör vad som kallas yttrandefrihet som i förlängningen leder till ”det öppna samhället” och avser ett samhälle med åsiktsmångfald. Demokratins existensberättigande vilar inte på att den maximerar politikens möjligheter utan att den innefattar det minst avskräckande värsta scenariot.
Demokratins förluster
Demokrati är den mest förordade styrelseformen, men likt hos andra former finns nackdelar. De som framför kritik mot demokratin brukar särskilt rikta in sig på frågan om folkvalda politiker överträffar styrande som utses på annat sätt. Några upptänkliga negativa aspekter med demokrati ska här diskuteras.
Att folket får rösta är ingen garanti för att de bäst ämnade att styra landet blir valda. Det finns ingenting som verifierar att majoriteten har rätt (den som påstår motsatsen måste ha ett särdeles gott argument att framföra när ena sidan utgörs av 51 procent).
Några av de avigsidor som går att finna hos ett folkstyre uppstår då 1) medborgarna inte använder sina röster i det allmännas intresse, 2) politiska ideologier väger mindre än politikers popularitet och 3) maktstrukturer i samhället uppkommit vilka den demokratiska processen bara delvis kan påverka.
Den första punkten visar hur demokrati i själva verket kan fjärma sig från folkviljan genom att mellan två klart åtskilda sidor låta den ena sidans vilja (företrädd av en knapp majoritet) råda. Kant skiljer härvidlag demokrati från republik och likställer demokrati med en despoti (dvs. i detta fall att all makt är samlad hos en viss grupp).
Demokratin är inte densamma i alla tider. En påtaglig förändring är ökade befolkningstal som minskar utslaget av den enskilda rösten. Från ett strikt matematiskt perspektiv blir själva röstandet oftast en akt av diminutivt genomslag. Detta undergräver inte folkstyrets idé, men kan inte desto mindre dämpa medborgares motivation att hålla sig informerade om landets politik. Psykologiprofessorn Steven Pinker skriver i Upplysning nu om röstberättigade vars motiv rubbats: ”De använder rösträtten som ett sätt att uttrycka sig: de röstar på kandidater som de känner liknar dem själva och representerar deras egen sort”.
Möjligheten att rösta bort partier som inte verkar för väljarnas intressen, vilket är en av demokratins grundstenar, tycks inte heller tillvaratas. Steven Pinker konstaterar ett kort minne hos väljare över tid, valresultaten ger inte ”någon särskilt tydlig signal om hur en regering presterat” utan väljarna ”straffar makthavarna för aktuella händelser som de [makthavarna] inte har någon större kontroll över”.
Det allmännas bästa eller egenintresse?
En fruktbar demokrati bör förutsätta medborgare som är välinformerade i statens angelägenheter och styrda av etiska principer. Sådana medborgare röstar efter samhällets bästa, eller åtminstone för grupper inom samhället, och inte efter egenintresse.
Ett vägande skäl för en god rättviseprincip är att alla röster är lika värda. Men som är fallet för många etiska problem där den vägledande lösningen är principstyrd kan utfallet få oväntade tillika oönskade konsekvenser. Demokratins skänker är samtidigt dess akilleshäl. För att parafrasera författaren Isaac Asimov: någons okunskap, intolerans eller egoism är lika god som en annans kunskap, tolerans eller altruism.
Edmund Burke avvisade kravet på allmän rösträtt som ”aritmetik”, då han menade det var huvudlöst att rätt och slätt räkna rösterna och låta det kvantitativa avgöra i stället för att ta hänsyn till de röstandes omdöme. Sådana åsikter anses idag som föråldrade och elitistiska, men oavsett belyser dem ett dilemma. Demokratiska styrelseskick har inte hindrat alla orättvisor eller att politiker som Adolf Hitler utsetts till ett lands makthavare. (Hitlers parti fick efter nyvalet 1933 totalt 44 procent av rösterna och tvingades bilda en samlingsregering, innan det övergicks till ohederliga politiska metoder för att kunna framdriva önskad politik under diktatoriska förtecken.)
Denna form av kritik mot demokrati kan härledas till den inriktning som kallas elitism. Elitismen kritiserar idén om folkstyre med utgångspunkten i att flertalet av dem som röstar saknar kompetens. Det finns olika utformningar gällande alternativen som framförts. Inom den inriktning som kallas radikal elitism ingår idéer att exkludera medborgare från att vara röstberättigade om de inte kan uppvisa erforderlig kunskap, något som utmynnar i epistokrati.
En uppenbar risk med beslutsprocesser filtrerade genom folkvalda representanter är att egenintresset influerat tillsättandet. Egenintresse kan vara konträrt det allmännas intresse. Den som röstar på en kandidat som företräder minskad skatt för höginkomsttagare röstar indirekt mot sådant som förbättrad sjukvård och skola (vad som minskar egenintressets genomslag är förstås den kollektiva röstningskåren, men egenintresset kan fortfarande tas i beaktning som en betydande motkraft mot samhällets allmänintresse).
Ideologier kontra popularitet
Partier som lockar med att pensionärer ska få 250 kronor extra i plånboken per månad befinner sig en bit bort från politisk aktiva som under historiens lopp försvarat åsiktsfrihet med livet som insats. Snävt intressestyrda valfrågor innebär att det blir svårare att vidmakthålla fokus på ideologiska frågor.
När vägen till makten sammanfaller med nödvändigheten att få folkets röster infinner sig incitament som påverkar hur politiska frågor sköts. Folkopinionen kommer ofelbart att diktera en del av framtoningen hos de politiska partierna. Ett parti eller en kandidat som enbart följer sin ideologi blir i regel bortvald.
Dessa förutsättningar tenderar leda till ett relativt fåtal dominerande partier i stället för en mångfald av etablerade politiska aktörer. Den valmöjlighet som är demokratins underbyggnad övergår därför i realiteten till att innefatta begränsade valmöjligheter. I somliga frågor kommer det råda konsensus medan andra frågor helt saknas på dagordningen. Den åsiktspluralism som impliceras av ett folkvälde uteblir.
Herbert Marcuse skriver om demokratins relativa premisser: ”Det är inte mängden valmöjligheter för individen som är avgörande för graden av mänsklig frihet utan vilka val han har och vad han väljer.” Det finns därmed repressiva element i en demokrati där staten fortfarande förfogar över kontrollredskap.
En fråga Marcuse ställer är: ”När skapar den politiska konkurrensen ’samtycke’ [samtycke innebär här att väljarna håller med] och när innebär den ’manipulation’?”. Han räknar sedan upp kriterier som måste gälla för att det senare inte ska vara förhärskade: för att makt ska innehas av väljarkåren måste det finnas kandidater vars politiska linjer har klara skärningspunkter samt att fler än ett av partierna har klara chanser att vinna ett val.
En annan fråga som uppstår är om majoritetens makt i en allmän rösträtt leder till allmänna åsikter i politiken. Förvinner en del av oliktänkandets nyanser i en partipolitik som drivs av kompromisslösningar för att insamla röster? Demokratins premisser är sådana att den ständigt riskerar underställas populismens diktat. Det ska dock inte sättas likhetstecken mellan dessa ting – idéhistorikern Svante Nordin skriver: ”Populism är ju uppfattningen att folket bör styra. Demokrati är samma sak. Skillnaden är att populismen explicit kontrasterar folket mot makteliten”.
Ett av de största problemen med det demokratiska styrelseskicket är uteblivelsen av långsiktiga reformer. Förändringar som kräver uppoffringar av medborgarna och där de synliga resultaten låter vänta på sig kan bli omöjliga frågor att driva. I detta avseende fungerar folkstyre som bromskloss för reformer med avsaknad av attraktionskraft. Exempelvis gäller detta politiska beslut kring konsekvenser av framtida miljöhot. Enligt många rapporter kring människornas påverkan på miljön och behovet av att sänka sådant som utsläpp krävs radikala åtgärder. Men ett parti som försöker genomföra impopulära åtgärder av drastiska format är troligtvis dömt att förlora nästkommande val; demokratiska beslutsfattare liksom oppositionen är därför fast i en åsiktspopulistisk snara.
* * *
När man väger för- och nackdelar med demokrati som styrelseskick är det viktigt att skilja mellan kritik av demokratins praktik och dess idé. Att framföra kritik mot delar i demokratins praktik är inte detsamma som att plädera för dess avskaffande.