Sartre

1905–1980

Sartre fotoJean-Paul Sartre som studerade filosofi vid École normale supérieure skulle samla en grupp av intellektuella kring sig, vilka förde diskussioner på parisiska caféer. Mer än någon annan skulle Sartre förknippas med existentialismen. Även om det fanns föregångare i framför allt Kierkegaard och Heidegger var det genom Sartre termen fick sitt namn.

Existentialismen är en filosofisk rörelse där grundantagandet är att människan är en aktiv skapare av sitt eget livsprojekt, sin egen moral och sin egen mening med livet. Genombrottet för den existentiella filosofin brukar tillskrivas en viss föreläsning som ägde rum 1945 i Paris och som otypiskt för filosofiska tillställningar urartade i kaos då lokalen bokstavligen fylldes till bristningsgränsen.

Varat och intet

Sartres stora arbete som formade den existentiella filosofin hette Varat och intet och utgavs 1943. Det finns givetvis en hänsyftning på Heideggers verk från 1927: Varat och tiden. För Sartre är tillvaron bestående av varat och intet enligt följande uppdelning.

  • Varat – avser den materiella världen, det rumsliga.
  • Intet – avser oss själva, vårt medvetande, det tänkta och är förnuftsberoende. Termen ”intet” används för att materien egentligen är det enda som finns medan vi själva är överflödiga i form av tänkande medvetanden.

Sartre betraktade varat som kontingent och utan ändamål. I den filosofiska roman Sartre skrivit ett par år tidigare med titeln Äcklet konkretiseras det ändamålslösa i en känsla av "äckel". I berättelsen ger huvudpersonen uttryck åt en känsla av avsky inför tillvaron som överflödig och icke samhörig med honom själv. Att Sartre ingående studerat Husserl och dennes fenomenologi framstår här tydligt.

Sartre undersökte själv meningen med livet och kom fram till att ”existensen föregår essensen”. Med denna koncentrerade formulering menar Sartre att någon mening med tillvaron (essensen) fanns inte före människornas existens utan behövde i stället skapas efteråt, vilket endast kan leda till en producerad mening.

Samma formulering avskaffar också en Gud som (menings)skapare. Existentialismen blir således granne med nihilismen. I Existentialismen är en humanism citeras Fjodor Dostojevskijs berömda tes att "om Gud inte existerade, skulle vad som helst vara tillåtet" och Sartre fyller sedan i: "Det är just existentialismens utgångspunkt".

Frihet och ångest

För Sartre är människan dömd till frihet. Vi är helt och hållet obundna, vi tvingas aldrig till något och är därmed fria att handla bortom konsekvenser från högre makter. Våra liv är inte mer än de val vi gör. I detta betraktelsesätt inryms dilemmat att inget spelar någon roll, det råder en total värdeförskjutning där allt strandar i tomhet (eller "omhet": om jag gör så blir det så).

Mot detta livsförnekande synsätt menade Sartre att existentialismen egentligen är livsbejakande. Sartre menade själv att ångesten som detta kan medföra är en naturlig konsekvens av insikten att livet är ett projekt som individen själv måste vara ledare för. Ångesten är således ett temporärt verktyg för att bli varse om den frihet som livet egentligen innebär.

Vi bestämmer våra liv och detta godtyckligt då en veritabel uppgift saknas oss. Detta föranleder också en subjektiv etik där människans eget val står i centrum.

En annan konsekvens av en sådan frihet är att sann kärlek blir omöjlig. Sartre påvisar att det skulle föreligga en motsättning som inte kan kringgås. Den som älskar vill nämligen äga sin älskande, men i samma stund detta sker är den älskade inte längre fri och kan därmed inte göra sitt eget subjektiva val att älska tillbaka, vilket sann kärlek är beroende av. Denna sorts kärlek kallar Sartre sadism. Det finns en ytterligare form av kärlek, masochism, i vilken den som älskar väljer att bli den andres och låter sig berövas sin frihet.

Politisk radikalitet

Jean-Paul Sartre hade ett stort inflytande på sin samtid. Förutom sina filosofiska arbeten skrev han även romaner, dramer och litteraturkritik. Han grundade tillsammans med andra existentialister tidskriften ”Les temps modernes” (Moderna tider) vars utgivning fortsatte ända till 2019.

Dessutom var han en politisk aktivist under marxistiska förtecken (då han under senare delen av sitt liv vidhöll sina sympatier för det stalinistiska Sovjet blev han kritiserad av många). Sartre hade annars för vana att sympatisera med den svaga sidan. När han ställde sig på algeriernas sida under frihetskriget mot hemlandet resulterade hans frispråkighet i dödshot som nådde kulmen i ett bombattentat.

1964 tilldelades han Nobelpriset i litteratur, men avböjde dock att ta emot priset med motiveringen att han aldrig tog emot officiella utmärkelser. Som bakomliggande skäl fanns säkert också att Sartre inte hade så mycket till överst för att klä upp sig i frack och fraternisera med borgerligheten. Hans tankar bröt uttryckligen med den hegemoniska, franska, kulturella borgerligheten och än idag kan Sartre te sig uppseendeväckande.


Kontingent tillfällig; motsats: nödvändig.

Översikt: Alla filosofer efter kronologi

Artikelförfattare: Oskar Strandberg och Simon Holmström

Sartre länkar – läs vidare

Litteratur

Skrifter av Sartre

  • Äcklet (La Nausée) - 1938, roman
  • Flugorna (Les Mouches) - 1943, drama
  • Varat och intet (L'Être et le néant) - 1943
  • Existentialismen är en humanism (L'existentialisme est un humanisme) - 1945
  • Tankar i judefrågan (Réflexions sur la question juive) - 1948
  • Kritik av det dialektiska förnuftet (Critique de la raison dialectique) - 1960

Böcker om Sartre

  • Jean-Paul Sartre. Filosofi, konst, politik, privatliv av Dag Østerberg - 1995

Källor

Nordin, Svante. (2003). Filosofins historia. Lund: Studentlitteratur.
Sartre, J. (1946). Existentialismen är en humanism. Stockholm: Bonnier.
Sartre, J. (1983). Varat och intet. Göteborg: Korpen.
Stokes, P. (2012). Filosofi: 100 stora tänkare. London: Arctic.