Dödsstraff

Frågan ifall en människa ska kunna straffas med döden är en fråga som framför allt innefattar etiska problemställningar.

Vill man hävda att dödsstraff är skäligt är det troligt att framföra argument som att förövaren ska erhålla samma straff som sitt offer samt straffets avskräckande effekt.

De två kanske mest vanliga motargumenten hänvisar till a) det inhumana i straffets karaktär, b) risken att en oskyldig blir dömd.

Synen på straff av brott: retributivism kontra instrumentalism

Att plädera för att straffet ska baseras på brottets grovhet betecknas retributivism (ordet kommer av engelskans retribution; på svenska vedergällning). I praktiken leder detta system till mer fångar på straffanstalter.

Detta kan ställas i kontrast med en instrumentalistisk syn där straffsystemet i första hand ska baseras på vilket utslag det får. Med andra ord hur flest gynnas och den del hävdar att det största människointresset bäst tas tillvara genom till exempel rehabiliteringsprogram, vilket blir billigare för staten och förhoppningsvis leder till att tidigare straffade byter bana.

Retributivismen kan i sin tur komma med motargument till den utilitaristiska linjen. Till exempel genom att påvisa att även om det kan påvisas att samhället i stort tjänar mer på att en brottsling får rehabilitering i stället för ett traditionellt straff så uteblir upprättelsen för de eventuella offren.

Christian Dahlman, professor i allmän rättslära, nämner att det också går att skilja på dessa synsätt genom att det ena enbart är ”ett instrument för att åstadkomma vissa eftersträvade effekter” medan ”enligt retributivismen har straff ett moraliskt värde i sig” bortom de effekter det får.

Från tortyr till injicering

Idag är dödsstraffet det enda kvarvarande fysiska straffet (detta gäller åtminstone i de flesta länder). Förr var det annorlunda, då kunde brottet markeras på den dömdes kropp: en tjuv till exempel kunde få sin hand avhuggen.

Dessutom var det inte tillräckligt att släcka liv. Dödstraff föregicks ofta av en utdragen ritual av tortyr. Den dömde skulle få lida innan han slutligen efter ohyggliga kval fick dö. Allt detta skedde dessutom inför bevittnande folkhopar. En av anledningarna att tortyren tillämpades var för att tillmötesgå folkets krav på en hämnd som de ansåg nog förfärlig.

Närvaron av folkskaror kunde leda till egendomliga utgångar av straffets verkställande. Det ansågs länge att den brottsling som överlever bödelns försök till avrättning förtjänar att överleva och det var också något som praktiserades – straffets verkställande blir på så sätt inexakt och påverkat av den mänskliga faktorn.

Folkhopen kunde dessutom lägga sig i verkställandet och om de ansåg straffet var oförtjänt kunde situationen förändras radikalt. Som Michel Foucault beskriver i Övervakning och straff kan ”[folkhopen] kan hindra en avrättning som anses orättvis, slita den dömde ur bödelns händer, tilltvinga sig hans nåd, eventuellt förfölja och attackera bödlarna”.

Under 1700-talet kom inställningen att ändras. Tanken på att respektera människan anammades – även hos de värsta illdådare skulle själva mänskligheten aktas. 

Men även under upplysningstiden på 1700-talet kunde tortyr föregå dödsstraffet och först under 1800-talet ändras praktiken genomgående. Foucault skriver och den nya andan: ”Mellan sanning och straff får det inte finnas något annat samband än en legitim konsekvens. Makten som bestraffar får inte besudlas av ett brott som är större än det den vill drabba.”

Det är dock inte fullt korrekt att betrakta fysiska bestraffningar som en barbarisk rest från gamla tider. Det var i mycket fråga om en annan bestraffningsteknik: fängelser fanns inte i dagens mening utan de utgjorde bara temporära förvaringar av brottslingar före dessas dom och straff verkställdes.

Samma syn har kvarlevt och idag är den vanligaste avrättningsmetoden giftinjektion eftersom detta anses vara det minst plågsamma alternativet.

Vad utvecklingen lär oss från ett etiskt perspektiv är att straffet enbart ska utföras funktionellt och inte vålla mer smärta än nödvändigt. Tillvägagångssättet visar att verkställande ska ske under humana betingelser och det anses moraliskt klandervärt att ta till metoder som våldsdådare själva praktiserar.

Är dödsstraff det värsta straffet?

En del håller inte med om att dödsstraff är det värsta straffet med motiveringen att den dömde ”slipper undan” i stället för att få ett utdraget lidande. Oavsett hur det ligger till finns det en annan intressant hänseende som tas upp av filosofen och författaren bakom Om brott och straff (Dei delitti e delle pene, 1764), Cesare Beccaria. Foucault nämner hans idé om det ideala straffet som det som skrämmer mest (dvs. förebygger brott) snarare än det som upplevt värst (av den redan dömde). Det ultimata straffet är enligt detta synsätt det är maximalt i sin idé genom att ha mest sidoverkningar.

Detta är ett annat sätt att närma sig frågan om dödstraff är det värsta straffet, nämligen att omformulera frågan om det är det bästa från hela samhällets perspektiv. Borde det ideala straffet inte vara det som avskräcker mest från brott i stället för det som ger mest lidande till den dömde? Borde det då inte vara samma sak? Inte nödvändigtvis, Beccaria exemplifierar med att den dödsdömde blir inte exponerad i sitt straff på samma sätt som hårt drivna slavarbetare synliga i det offentliga rummet (eftersom fångar inte längre är synliga på detta vis är exemplet inte fullt relevant, men ändå tankeväckande).

Det senare sammanfaller med en utilitaristisk syn på moralen kring straff.

Källor

Rachels, James & Stuart. (2017). Rätt och fel. (Övers. L. Sjösten). Lund: Studentlitteratur.
Foucault, Michel. (2003). Övervakning och straff. (Övers. C G Bjurström). Arkiv Förlag.
http://www.dagensjuridik.se/2011/04/har-straff-ett-moraliskt-egenvarde ”Har straff ett moraliskt egenvärde?” (2011-04-15) av Christian Dahlman.