Är dödsstraff moraliskt försvarbart?
Frågan ifall en människa ska kunna straffas med döden är en fråga som förutom de juridiska omständigheterna innefattar etiska problemställningar.
Att hävda att dödsstraff är skäligt har två primära argument:
- att förövaren ska erhålla samma straff som sitt offer samt
- straffets avskräckande effekt.
De två kanske mest vanliga motargumenten hänvisar till:
- det inhumana i straffets karaktär,
- risken att en oskyldig blir dömd.
Det finns förstås fler skäl som anförs av sidorna i frågan. De som är mot avrättning brukar framhålla det orimliga att döda någon som ett sätt att minska dödandet i samhället. De som är för dödstraff har å andra sidan framhållit möjligheten att utsläcka liv som ett samhällets självförsvar mot individer som inte tycks kunna återanpassas.
Från tortyr till injicering – dödsstraffets historia
Idag är dödsstraffet det enda kvarvarande fysiska straffet (detta gäller åtminstone i de flesta länder). Förr var det annorlunda, då kunde brottet markeras på den dömdes kropp: en tjuv till exempel kunde få sin hand avhuggen.
Dessutom var det inte tillräckligt att släcka liv. Dödstraff föregicks ofta av en utdragen ritual av tortyr. Den dömde skulle få lida innan han slutligen efter ohyggliga kval fick dö. Allt detta skedde dessutom inför bevittnande folkhopar. En av anledningarna att tortyren tillämpades var för att tillmötesgå folkets krav på en hämnd som de ansåg nog förfärlig.
Närvaron av folkskaror kunde leda till egendomliga utgångar av straffets verkställande. Det ansågs länge att den brottsling som överlever bödelns försök till avrättning förtjänar att överleva och det var också något som praktiserades – straffets verkställande blir på så sätt inexakt och påverkat av den mänskliga faktorn.
Folkhopen kunde dessutom lägga sig i verkställandet och om de ansåg straffet var oförtjänt kunde situationen förändras radikalt. Som Michel Foucault beskriver i Övervakning och straff att ”[folkhopen] kan hindra en avrättning som anses orättvis, slita den dömde ur bödelns händer, tilltvinga sig hans nåd, eventuellt förfölja och attackera bödlarna”.
Under 1700-talet kom inställningen att ändras. Tanken på att respektera människan anammades – även hos de värsta illdådare skulle själva mänskligheten aktas. Men även under upplysningstiden på 1700-talet kunde tortyr föregå dödsstraffet och först under 1800-talet ändras praktiken genomgående. Foucault skriver och den nya andan: ”Mellan sanning och straff får det inte finnas något annat samband än en legitim konsekvens. Makten som bestraffar får inte besudlas av ett brott som är större än det den vill drabba.”
Det är dock inte fullt korrekt att betrakta fysiska bestraffningar som en barbarisk rest från gamla tider. Det var i mycket fråga om en annan bestraffningsteknik: fängelser fanns inte i dagens mening utan utgjorde bara temporära förvaringar av brottslingar före dom och straff verkställdes.
Samma syn har kvarlevt och idag är den vanligaste avrättningsmetoden giftinjektion eftersom detta anses vara det minst plågsamma alternativet.
Vad utvecklingen lär oss från ett etiskt perspektiv är att straffet enbart ska utföras funktionellt och inte vålla mer smärta än nödvändigt. Tillvägagångssättet visar att verkställande ska ske under humana betingelser och det anses moraliskt klandervärt att ta till metoder som våldsutövare själva praktiserar.
Är dödsstraff det värsta straffet?
En del håller inte med om att dödsstraff är det värsta straffet med motiveringen att den dömde ”slipper undan” i stället för att få ett utdraget lidande. Oavsett hur det ligger till tas ett annat intressant hänseende upp av filosofen och författaren bakom Om brott och straff (Dei delitti e delle pene, 1764), Cesare Beccaria. Foucault nämner hans idé om det ideala straffet som det som skrämmer mest (dvs. förebygger brott) snarare än det som upplevs värst (av den redan dömde). Det ultimata straffet är enligt detta synsätt det som är maximalt i sin idé genom att ha mest sidoverkningar.
I Fjodor Dostojevskijs roman Idioten förs en diskussion som understryker dödstraffets mentala prövning. Det är vetskapen om straffet och tiden fram tills verkställandet som är svårast att utstå för den dödsdömde. Eftersom vetskapen också inrymmer faktumet att domen är oåterkallelig kan straffet överträffa själva förbrytelsen (dvs. ett mord) i sin förfärlighet. Den som blir mordoffer kan in i det sista hysa ett hopp om att kunna undfly eller räddas, till skillnad från den dödsdömde således.
Ett annat sätt att närma sig frågan om dödstraff är det värsta straffet är att omformulera frågan så att det gäller det bästa från samhällets perspektiv. Borde det ideala straffet inte vara det som avskräcker mest från brott i stället för det som ger mest lidande till den dömde? Borde det då inte vara samma sak? Inte nödvändigtvis, Beccaria exemplifierar med att den dödsdömde blir inte exponerad i sitt straff på samma sätt som hårt drivna slavarbetare synliga i det offentliga rummet (eftersom fångar inte längre är synliga på detta vis är exemplet inte fullt relevant, men ändå tankeväckande).
Det senare sammanfaller med en utilitaristisk syn på moralen kring straff.