Kierkegaard
Sören Kierkegaard är förmodligen den mest inflytelserika bland Nordens filosofer. Han levde i Köpenhamn under 1800-talet och var till skillnad från tidigare filosofer som Kant och Hegel inte del av universitetsvärlden. Med hjälp av faderns förmögenhet kunde han leva utan arbete och uteslutande ägna sig åt sitt författarskap.
Hans självständighet märks i en filosofi som är upptagen av subjektivitet och det enskilda (hiin enkelte). ”Subjektiviteten är sanning”, hävdade Kierkegaard. Individen skapar sig en egen sanning i vad som är sant för denne och kan bekräftas av livsödet. Filosofiska system som hos Hegel gjorde att individen kunde försvinna i helheten.
Religionen som kompromisslös
År 1843 utgavs under pseudonym Antingen – eller (Enten – Eller), vilket är Kierkegaards främsta verk. Mottot "ad se ipsum" ("till sig själv") är väl valt: huvudpersonen "A" i bokens första del är enligt sig själv utvald och har "endast en vän, Eko". Att Kierkegaard även skrev skönlitterära verk kan skönjas då tankematerialet är framlagt i delvis gestaltad form. I likhet med Nietzsches Så talade Zarathustra kan Antingen – eller också läsas som ett litterärt verk.
I Antingen – eller är det ett allt eller inget som står på spel. Det ljumma borgarlivet förkastas; människornas "lustar är sömniga och förslöade". Likaså den officiella kyrkan; vad som framförs från predikstolen är nonsens. Då prästerna står för ämbeten, status och det socialt förankrade är Kierkegaards kristendom förenad med ångest, förtvivlan och utstötthet.
Tidigare filosofer hade ibland velat stödja religionen på förnuft och därmed låta den ingå i filosofin. Kierkegaard kunde inte tillämpa en sådan syntes. För honom var religionen mot förnuftet och helt kompromisslös: ”att tro mot förnuftet, denna livsfara existerar ju: att befinna sig på de 70 000 famnarnas djup och först där finna Gud”.
Kierkegaards livsfaser och det existentiella
Kierkegaard beskriver som en av de mänskliga typerna "dussinmänniskan". Dussinmänniskan lever osjälvständigt och utan att reflektera nämnvärt över sin roll i tillvaron. Hon lever utan egna ställningstaganden och blir i stället styrd. Detta slags livsföring kan emellertid föda olust och en känsla av tråkighet, vilket ibland resulterar i att dussinmänniskan kan gå vidare till ett nytt stadium.
Det finns hos Kierkegaards tre sådana stadier eller livsåskådningar – det estetiska, det etiska, och det religiösa.
I Antingen – eller utgår framställningen från två kontrastfyllda livsåskådningar, den estetiska och den etiska. Den estetiska livsfasen innefattar njutningar, äventyr och andra sensationer som får människan att leva i nuet. Specifika roller kan vara förföraren (Mozarts Don Juan nämns som exempel) eller konstnären.
Den estetiska livsåskådningen innefattar också det tyngsta lidandet. De starka utlevelserna alstrar en existentiell dissonans som väcker ångest och förtvivlan. Ur detta tillstånd kan ett utvecklingsskede uppstå som leder till den etiska livsfasen. Den etiska fasen präglas av pliktuppfyllelser i kontrast till den estetiska fasens ledighet. Genom nya roller som medborgare, familjefar och ämbetsman uppstår livsprojekt. I detta stadium har människan tagit ett steg bort från det subjektiva till det objektiva där hon undslipper känslan av meningslöshet.
Men även det etiska stadiet kan upplevas som ytligt och utan djupare mening. Det existentiella behovet kan först tillfredsställas i den religiösa fasen. Med en tro införs något att underkasta sig och därmed något annat att leva för än i det individuella eller i det av livsprojekt präglade tillvaron.
Det är i dessa tankar om dilemmat gällande ens egen existens som Kierkegaard förebådar existentialismen som skulle utvecklas kring den franska filosofen Sartre under mitten av 1900-talet. Sören Kierkegaard dog ung och det var först strax efter hans död som han uppmärksammades rejält och blev internationellt erkänd bland filosofer.
Översikt: Alla filosofer efter kronologi