Vad är en god människa?

I frågeställningen om vad som är en god människa framstår en mängd perspektiv varav några bär på motsägelsefulla inslag. Frågans enorma vidd innefattar det subjektiva till själva människonaturen.

Vi är vare sig oskrivna eller färdigskrivna blad. Snarare är vi produkter av erfarenheter och influenser, vilket påverkar hur vi handlar. Handlingar ska heller inte tas som intäkt för godhet eller ondska. Säkert är att en god människa kan göra både gott och ont. Goda intentioner utfaller inte nödvändigtvis till det godas favör. Bristande kunskap kan medföra lika mycket ont som onda intentioner. Något som framföder en av många sidofrågor i ämnet: finns det en skyldighet att ha kännedom på området med tanke på att ens handlingar inte ska utfalla på ett sätt som för med sig negativa aspekter för de involverade?

Vår syn på vad som är moraliskt rätt och fel vilar i hög grad på konventioner. Det är en del av moralens särmärke att präglas av allmänna uppfattningar varigenom den blir ett mindre trubbigt ”verktyg” att applicera på situationer av etisk art. Inom psykologin används termen konventionell nivå rörande moralutveckling och anger den nivå där individen tillförskaffat sig en moralisk uppfattning som i stort stämmer överens med en allmän uppfattning.

Våra moraliska plikter

Vilka slags moraliska dygder måste vi vidmakthålla för att kalla oss goda? Det faller på vårt moraliska ansvar att vara opartiska, men till vilken grad kan det krävas av oss att vi gör avkall på våra egna intressen för andras skull?

Frågan kan konkretiseras genom att anföra tillspetsade exempel. Ett sådant exempel är där man måste välja mellan sin egen död och flera andras. Att strikt följa en opartisk princip tycks resultera i att man måste välja sin egen död. Det är från ett opartiskt perspektiv svårt att motivera varför ens eget liv skulle vara mer värt än ett flertal andras. Men är en sådan etisk kod verkligen vad som bör krävas av vår moraliska opartiskhet?

I boken Rätt och fel pekar författarna James och Stuart Rachels på den syn inom den etiska filosofin där sådana självuppoffrande handlingar betecknas som ”moraliskt överkvalificerade” och därmed faller utanför vad som kan anses vara plikt. Frågeställningens svar visar – om man går med på dess argumentation – att fullkomlig opartiskhet är svår att tillämpa i praktiken.

Det behöver inte betyda att en strävan mot opartiskhet är gagnlös. Argumentationen i nämnda exempel implicerar att om den moraliskt rätta handlingen grundas i det opartiska måste det bygga på att det finns en överensstämmelse mellan olika aktörers handlingar. Men det är orealistiskt att tänka att det skulle kunna finnas en uppgjord överenskommelse att man i en sådan situation ska offra sig själv som sedan omsattes i praktiken. Om några väljer en stor självuppoffring i en situation där andra inte gör det uppstår en moralisk asymmetri, vilket är ett dåligt fundament för etik.

Kan samma krav ställas på alla?

En svårutredd fråga är i vilken grad vi bör hysa förståelse för dåliga handlingar hos personer som befinner sig i disharmoniska livssituationer. Är det berättigat att kräva goda handlingar av personer som själva utsatts för dåliga handlingar eller som genomgår psykiskt lidande?

Den som erfarit en olycklig barndom kan som vuxen befinna sig i ett känslomässigt stadium där viljan att göra gott är begränsad. Den olyckliga uppväxten kan ha inneburit att personen förlorat sin tillit inför omgivningen och är benägen att vända sig bort från sina medmänniskor. Då sådana förluster av tillit kan vara svåra att reparera under livets gång finns det också försvårande omständigheter i att anamma rättsinnighet.

De som orsakats oförrätter och blivit offer blir ibland i ett senare skede hämnare. Men att kunna undvara att utdela hämnd är ofta en moralisk dygd. Hämnden återställer sällan rättvisan utan är snarare ett uttryck för vrede där offret med sin hämnd försöker övertrumfa sin vedersakares gärning.

Altruismens skenbara och hämmande inslag

En del i att vara en god människa utgår från idén att handla altruistiskt. Att visa andra omtänksamhet genom att likställa deras behov och rättigheter med sina egna.

Det goda i en handling behöver dock inte avspegla en altruistisk intention. Den som hjälper någon över gatan för att få omgivningens gillande agerar samtidigt i egenintresse. Likaså kan en funktionellt god handling utföras som led i ett slags självbeundran eller i syfte att stämma in i självidentiteten. Egennyttiga motiv kan således influera vad som till det yttre är altruistiska handlingar.

Ett annat scenario är där den goda handlingen uppstår ur en uppriktig vilja inför för dess altruistiska verkan, men förhindras av att den som hyser en önskan att uträtta den hämmas. Den som uppfattar ett behov hos en medmänniska att få hjälp över gatan kanske avstår att bistå av skäl som att denne känner sig rådvill eller skamsen inför handlingen.

Det sociala är en faktor som påverkar vilka som anses vara goda genom att vara konstruerat på ett sätt som kan skymma intentioner hos individer. Vi uppfattar ofta utåtriktade och välartikulerade människor som mer sympatiska än de med motsatta egenskaper.

Dessa omständigheter visar att det kan vara problematiskt att använda mänskliga handlingar som underlag för att bedöma godhet.

Potentialen av ondska

Är ondska något vissa föds med eller är det en dold potential hos vem som helst? Den gamla tvådelningen arv och miljö kan tas som utgångspunkt och litet pekar på ondska som något medfött. Flera moderna teorier avskriver tanken på människan som god eller ond från födseln. Snarare formas hon genom en otalig mängd situationer som i sig är oöverblickbara. Således går det varken att säga att en människa föddes ond eller att hon blev ond genom en specifik händelse.

1900-talets och kanske hela den kända historiens största manifestation av ondska manifesteras i Förintelsen. Fler än 10 miljoner människor mördades (uppskattningar sträcker sig mellan 11 och 17 miljoner), i vad som var ett massmord i industriell skala. Offren valdes ut efter särskilda kriterier där den största gruppen var judar, men också icke-judiska polacker och ryska krigsfångar utgjorde två av de största grupperna. Hanna Arendt skriver om detta och hennes åsikt är klar. Vad som möjliggjorde illdådet var inte ondska av det exceptionella slaget. De som utförde befallningarna som ledde till att miljontals människor mördades var sådana som råkade befinna sig på en och samma plats vid en viss tidpunkt, det handlade ofta om relativt vanliga människor som accepterade att bli deltagare i denna skam för det mänskliga.

Det gavs förvisso order uppifrån, men mördandet av över tio miljoner – vilket krävde tiotusentals genomförda avrättningar dagligen i genomsnitt – kunde endast utföras genom att många människor hjälpte till. Förintelsen var en samverkan där många människor involverades och de som gjorde den möjlig på plats, framför allt de som var anställda i koncentrationslägren, agerade inte under tvång. De hade ett val. Det var heller inte innestängda, de kunde rymma från sitt ”arbete”.

Adolf Hitlers parti NSDAP (Nationalsozialistische Deutsche Arbeiterpartei) tog över makten i Tyskland 1933. Det skedde inte genom en statskupp (Hitler hade förvisso prövat att gå den vägen några år tidigare, vilket slutat med en fängelsedom), utan genom segrande i ett demokratiskt val. En stor del av befolkningen stod således bakom den politik som det nazistiska partiet förde. Det var inget som påtvingades dem (även om det fanns många tyskar som röstat på en annan politik).

Den norske författaren Karl-Ove Knausgård skriver om detta mänskliga drag av undergivenhet som knappast enbart kan tillerkännas tyskar på 1930-talet utan snarare är en allmängiltig egenskap hos människan: ”Samtidigt vet vi, alla vet vi det, även om inte alla erkänner det, att vi själva, om vi varit en del av den tiden, förmodligen skulle marscherat under nazismens fana. I Tyskland 1938 var nazismen konsensus, det var det som var rätt, och vem vill eller vågar säga emot det som är rätt? De allra flesta av oss tycker det alla andra tycker, gör det alla tycker, och det gör vi för att detta ´vi´ och detta ´alla´ är det som bestämmer såväl normerna som reglerna och moralen i ett samhälle. Nu när nazismen blivit ett ´de´ är det lätt att ta avstånd från den, men det var det inte när nazismen var ett ´vi´.”

Vad som beskrivs är psykologiska mekanismer som rör massans psykologi, vilket var vad som inträffade i Tyskland vid denna tid. Det var vanliga människor. Det ovanliga var miljön de befann sig i, vilken skapade ett slags massuggestion. En del tog avstånd, men många föll ner i massuggestionens hål. Knausgård igen: ”Anständiga människor tog avstånd från allt det här, men de var inte många, och det är värt att fundera på, för vem vill vi vara den dag vår anständighet sätts på prov?”

Artikelförfattare: Oskar Mark

Andra ämnen - läs vidare

Källor

Rachels, James & Stuart. (2017). Rätt och fel. (Övers. L. Sjösten). Lund: Studentlitteratur.
Knausgård (2013). Min kamp del 6. (Övers. R. Alsberg). Stockholm: Norstedts.