Aristoteles
Aristoteles räknas vid sidan av Platon som filosofins viktigaste gestalt. Aristoteles verk har en gigantisk bredd och han är grundare av många vetenskaper såsom logiken och biologin. Hans idéer har haft ett bestående inflytande på filosofi, vetenskap och politik genom århundradena.
Aristoteles föddes i Stageira som på den tiden låg i Makedonien. Han reste till Aten för att studera på Platons Akademi. Efter Platons död 347 f.Kr. var han under en period lärare åt Makedoniens tronarvinge Alexander III, sedermera känd under namnet Alexander den store. Efter detta uppdrag återvände han till Aten och skapade en egen skola för filosofer, Lykeion, som grundlade den peripatetiska skolan och vars inriktning mot empirisk naturvetenskap skiljde sig från Platons Akademi och dess idealism.
Av Aristoteles finns mycket bevarat, fast det allra mesta endast som föreläsningsmanusskript. Aristoteles måste betraktas som en av de ”svåra” filosoferna, till vilket faktumet att hans bevarade texter var producerade för de redan invigda bidrar.
Logik och kunskap
Aristoteles använder ordet logos om argument och syllogism om slutledning. Av ett visst resonemang blir en viss slutledning nödvändig. En syllogism innehåller två premisser följda av en slutsats och kan se ut enligt följande:
- Alla människor är dödliga.
- Sokrates är en människa.
- Alltså är Sokrates dödlig.
Andra ledet förenar första och tredje ledet.
En uppställning som denna kan framstå som trivial, men den fungerar som ett avstamp för vidare sanningsprövningar. Som utgångspunkt för att nå en slutsats krävs en sats som är entydigt sann, sådana satser kallade Aristoteles axiom.
Aristoteles skiljde på tre former av kunskap: episteme, techne och fronesis. Episteme är det teoretiska vetandet, om hur människan och världen är beskaffad; techne är vetandet som praktiskt kunnande, det vill säga färdigheter och förmågor; fronesis är vetandet som innefattar gott omdöme och främjar rätt handlande.
Synen på människan och samhället
Enligt Aristoteles som ibland kallats en föregångare till psykologin genom sin skrift Om själen (De Anima) var människan ett ”politiskt djur”. Med detta åsyftades att människan naturligt lever i grupp och har talets gåva, vilket gjorde steget litet till samhällsvarelse. I en idealstat grundades besluten på allas bästa. Aristoteles såg dock ner på demokratin som styrelseskick eftersom den stora fattiga massan fick för mycket inflytande, vilket ledde till att deras intressen tillvaratogs i alltför hög mån till nackdel för hela statens bästa.
De bästa tänkbara styrelseformerna var i stället monarki, aristokrati eller ett slags folkvälde där ett fåtal styrde över massan, vilket Aristoteles benämnde politeia. Men en monarki fick inte utvecklas till ett tyranni, en aristokrati fick inte utvecklas till en oligarki och politeia fick inte utvecklas till en demokrati.
I hemmet är indelningen tydlig. Överst i rangordningen befinner sig mannen som härskar över kvinnan och sina barn, därefter kommer slavarna. Mannen är bäst lämpad medan slaven alldeles saknar "förmåga att överväga rationellt" och "kvinnan har visserligen förmågan, men saknar auktoritet, och barnet har den, men i outvecklad form". Denna ojämlika indelning från skriften Politiken följer den rådande synen vid denna tid.
Etiken och den gyllene medelvägen
I två delvis överlappande verk, Nikomachiska etiken och Eudemiska etiken, avhandlar Aristoteles praktisk filosofi. Livets ändamål för människan är eudaimania, vilket kan översättas till lycka (även om andra översättningar är möjliga).
Personlig lycka uppnås genom att leva i dygd (med dygd avses bl.a. mildhet och frikostighet). Vägen till dygden är annorlunda hos Aristoteles än hos Platon och Sokrates. Den asketiska livsföringen som vi till exempel möter hos Sokrates förordas inte här utan materiella ting kan vara gagneliga så länge dessa inte är självändamål. Det är inte frågan om att utplåna begär utan att moderera dem. Av vikt är att undvika överdrifter, men likaså är brist av ondo.
I Aristoteles etiska filosofi återkommer uppfattningen om en gyllene medelväg, ett begrepp som har beröringspunkter med buddhismen och Siddhartha Gautama (Buddha). Dygden, det rätta beteendet, beskrivs som en medelväg mellan övermåttet och bristen.
Aristoteles metafysik och världsbild
Till skillnad från naturfilosoferna under en tidigare period under antiken var Aristoteles och hans gelikar inte lika inriktad på stora metafysiska frågor utan mer på specifika frågor kring tillvaron och naturen.
Aristoteles beskrivning av tillvaron sammanfaller inte med Platons idélära. Aristoteles kunde inte förena sig med tanken på att ting hade särskilda idéer utanför sig själva. Han utarbetade i stället en definitionslära där han tillskrev ting nödvändiga och tillfälliga egenskaper. En stol kan ha tillfälliga egenskaper som röd och nödvändiga egenskaper som stol.
Ett annat viktigt begreppspar hos Aristoteles var form och materia. En stol av trä har stolens form och träets materia. Träet är potential medan stolen är aktualiserad potential.
För att trä ska kunna omvandlas till en stol behövs det rörelse och en ”rörare” – en rörare är i detta fall personen som snickrar en trästol. För Aristoteles är rörelsen ett grundläggande fenomen, överordnat tiden som han inte såg som en egen dimension. Tiden stannar med rörelsen.
I likhet med andra grekiska filosofer nämner inte Aristoteles någon gud som alltings skapare. Hans begrepp "den första röraren" (som senare fick den latinska termen primus motor), avser snarare en evig grundprincip som ytterst förklarar all rörelse i kosmos än en initial skapande kraft jämförbar med en gud.
Aristoteles idé att allt levande består av materia och form blir utgångspunkt för hans syn på själen som sammanhörande med kroppen, något han utvecklar i skriften Om själen. Själen (psyche) är således substans i den meningen att den är formen hos en naturlig kropp som har liv.
Ordet fysik härstammar från Aristoteles och han sammanfattade sin syn på hur världen är beskaffad i fyra orsaker:
- Den materiella – den materia som existerar, vad som är potentiellt.
- Den effektiva – vad som orsakar förändringar av det materiella, till exempel en skulptör.
- Den formella – som uppenbaras i materiens form, det som aktualiseras.
- Den teleologiska – vad som är syfte och mål med det som uppstår ur materien.
Både levande och livlösa ting har ändamål (telos), vilket styr deras varande och verkar för ett mål.
Aristoteles bild av kosmos skulle bli inflytelserik under lång tid. I den är jorden en orörlig medelpunkt. Närmast jorden kretsar månen sedan följer i ordning Merkurius, Venus, solen, Mars, Jupiter och Saturnus (de yttre planeterna i solsystemet var ännu okända). Längst ut i rymden finns ”fixstjärnorna”.
Aristoteles läror blev under den tidiga medeltiden bortglömda för att sedan återupptäckas och blev då i det närmaste förhärskande under många hundra år. Inte minst under 1200- och 1300-talen då skolastiken blomstrade blev Aristoteles filosofi utgångspunkten inom de flesta områden. Därutöver har bland annat hans indelning i teoretiska (t.ex. logik, matematik) och praktiska (t.ex. etik, politik) discipliner delvis behållit sin aktualitet in i vår tid.
Skolastik utgör en viktig strömning under högmedeltiden som i grunden handlade om att förena tro (kristen religion) och vetande (vetenskap), något som till slut befanns ogörligt.
Grekiska filosofer del 6: Stoicismen