Grekiska filosofer

Det var i det antika Greklands övärld som de första kända västerländska filosoferna hörde hemma. Tiden var någon gång vid 500-talet f.Kr. Här hade skalden Homeros verkat cirka hundra år tidigare och det är här i vad som brukar kallas kulturens vagga som den västerländska filosofin uppstår och får sitt rotfäste.

De grekiska filosoferna kallades visa och de framlade tankar inom ett brett spektrum – däribland om naturen, gudarna, människorna, politiken och samhället.

Collagebild filosofer Epikuros, Parmenides, Platon, Herakleitos, Empedokles, Demokritos, Diogenes

Denna genomgång av grekisk filosofi består av flera delar:

Försokraterna

De första grekiska filosoferna levde kring 500–400 f.Kr. och kallades försokrater. De var samtliga naturfilosofer, vilket innebar att de sökte förklaringar på allt från tingens materia till världens uppkomst. Det nya var strävan att finna en naturlig förklaring som inte förlitade sig på myterna och därmed markerar dessa en övergång från tro till vetenskap.

Thales

Bland grekiska filosofer brukar Thales (levnadstid 500-talet f.Kr.) räknas som en av de allra första. Enligt en känd anekdot ska han gått och tittat upp mot himlen efter stjärnorna och då råkat falla ner i en brunn. Händelsen ger en tidig bild av tänkarens upptagenhet kring abstrakta och överjordiska ting och förbiseendet av det praktiska och jordnära.

Han sägs vara den första som delade in året i 365 dagar. Hans centrala tänkande handlade emellertid om något annat. Thales från Miletos var en av de så kallade försokraterna och det som utmärkte dessa var en undran över alltings ursprung i form av ett slags materia, ett alltings urämne (arche).

För Thales var vattnet alltings urämne. Hur han rent teoretiskt menade detta är inte riktigt känt. Värt att nämna är att grekerna trodde att jorden omgavs av ett gigantiskt hav, i grekisk mytologi känt som Okeanos.

Thales tankar om vatten är något vi kan relatera till idag. Vi talar om vattnet som livets källa och naturvetenskapen har lärt oss att människan består till stor del av just vatten.

Pythagoras

Pythagoras som enligt vissa källor levde mellan 580 och 495 f.Kr. är kanske mest känd för den matematiska formeln som går under namnet Pythagoras sats. Pythagoras sats säger att kvadraten på hypotenusan är lika med summan av kvadraten på kateterna i en rätvinklig triangel.

Pythagoras anses ha varit den första i filosofins historia att bilda en gruppering bland tänkare: pythagoréerna. Enligt pythagoréerna låg alltings urprincip i talen. Det var genom matematiska tal som den ordnade världen skiljde sig från kaos. En del tal var heliga, såsom 10 på grund av satsen 1 + 2 + 3 + 4 = 10.

Matematiken kunde också användas till att få djupare insikt om musikens väsen. Pythagoras beskrev ett samband hos musiken genom matematiska tillämpningar. Inte nog med detta, hela kosmos var klingande. Pythagoras hävdade nämligen att himlakropparnas rörelse frambringade musik, dessa harmonier kunde höras överallt i kosmos. Varför människorna på jorden inte uppfattade detta menade han berodde på att de som fötts och därmed blivit invanda vid detta ljud inte kunde uppfånga det.

Herakleitos

Den grekiske filosofen Herakleitos (levnadstid vid slutet av 500-talet f.Kr.) kallades ”den dunkle” av sina samtida. Herakleitos kritiserade både skalder och filosofer, dessutom visade han prov på förakt för den stora massan. Utifrån denna position blev Herakleitos en av de ensamma vandrare vilka vänder ryggen åt samhällets former och den mänskliga gemenskapen för att utforska livets labyrinter på egen hand.

Till skillnad från pythagoréernas bestämda matematiska ordning tänkte sig Herakleitos en mer föränderlig värld där allt befinner sig i ständig rörelse. Detta betraktelsesätt kom att utmynna i den berömda devisen: ”Allting flyter”. Det var även Herakleitos som låg bakom orden: ”Ingen stiger ned två gånger i samma flod”.

Hos Herakleitos var logos den innersta principen. Logos är ett centralt begrepp inom filosofin och är svårdefinierat då det kan betyda många saker. En vanlig betydelse är ”ord”, fast logos används också i mer abstrakta termer och hos Herakleitos själv var logos mer av ett tillstånd eller insikt vilket krävdes visdom för att uppnå.

Empedokles

Empedokles levde under 400-talet f.Kr. på Sicilien (ön var på denna tid koloniserad av Grekland och Kartago).

Hans rykte som filosof vilar främst på läran om de fyra elementen. Enligt Empedokles fanns det fyra grundläggande element: jord, vatten, luft och eld. Dessa var grundämnen vilka all materia var sammansatt av.

Genom att föreställa sig förutsättningen för allt existerande på detta vis kunde en förklaring ges till hur tingen kunde skapas och förintas. Med denna reducering av materia mot grundämnen kan Empedokles sägas vara en föregångare till atomläran.

Empedokles själv valde eld som sitt eget slutgiltiga element. Åtminstone säger legenden att han tog livet av sig genom att kasta sig ner i den aktiva vulkanen Etna.

Demokritos

Av samtliga naturfilosofers försök att finna en förklaring av världens uppbyggnad var det Demokritos som levererade det mest imponerade resultatet. Han levde under 400-talet f.Kr. och som lärjunge till Leukippos (vars existens för övrigt är omstridd) ärvde och utvecklade han en atomlära.

Denna lära grundades i att det endast existerade atomer och tomrum. I tomrummet fanns rörelsens potential och genom atomernas förening uppstod materien.

Atomer var odelbara (átomos betyder odelbar på grekiska) och de minsta byggstenarna i naturen. Enligt Demokritos fungerade dessa genom att ”haka fast” i varandra. Till skillnad mot Pythagoras strängt matematiskt ordnade världsbild förespråkade Demokritos möjligheten av oregelbundna strukturer i världen. Även om Demokritos inte förnekade gudarna var detta ändå ett steg mot att omfamna den moderna vetenskap där naturen är asymmetriskt självdanande.

Andra grekiska filosofer

De filosofer som nämnts är inte de enda intressanta tänkarna under den här eran. Här finns till exempel Xenofanes som kritiserade religionen med invändningen att olika folkslag skapade olika gudar som var avbilder av dem själva samt Pyrrhon som grundade skepticismen vars lära förnekade möjligheten av sann kunskap.

Här finns också Parmenides som efter att ha fastslagit att det inte existerade något intet drog slutsatsen att världen måste vara evig då inget kan uppstå ur inget om något icke-varande inte existerar. Parmenides uppfattade också världen som tudelad mellan en materiell värld och en tankevärld.

Ytterligare filosofer att ta upp från denna tid är Solon som kallades den visaste av Greklands sju vise samt Zenon från Elea som för eftervärlden blivit känd för sina paradoxer och som trolig uppfinnare av dialektiken. Kvinnliga antika filosofer är sällsynta, en sådan var Hipparchia som klädde sig i manskläder och anammade den kyniska skolans livsstil.

Genomgången av den om den grekisk-antika filosofin går vidare från försokraterna till en annan skara tänkare.

Grekiska filosofer del 2: Sofisterna

Kosmos och den antika synen på världsalltet

Kosmos är från början ett grekiskt ord (kos’mos) med två något skilda betydelser: ordning och världsalltet. Ordning har betydelsen motsats till kaos. De gamla grekernas skapelseberättelse utgick från att världen hade blivit till då kaos (Chaos), övergått till en ordnad värld där materia bildad i konfigurationer. Kaos avsåg ett ursprunglig rum som huvudsakligen bestod av tomhet eller grundelement (något de tidiga naturfilosoferna har olika uppfattningar om).

För de människor som enbart kunde utgå från sina egna observationer var det näraliggande att uppfatta världsalltet som en platt skiva med en tom rymd ovanför. Denna tomma rymd bestående av luft kom att betraktas som himmelen, något som befann sig på ointagligt avstånd – ett slags tak kanske som utgjorde en slutgiltig gräns för rummet i ena riktningen. Om jorden är platt måste något hålla uppe himlen ovan. I mytiska skapelseberättelser ingick beskrivningar om hur höga berg vid världens yttre regioner höll uppe himlen.

Gränserna i de horisontala riktningarna utgjordes av vatten, världshavet (Okeanos). Detta hav omgärdade allt land och den som försökte segla över det för att finna dess slut skulle antingen nå dess gräns och möta ett fruktansvärt öde i form av odjur eller så fanns ingen gräns att nå, världshavet var oändligt.

Att det skulle kunna vara möjligt att färdas i en riktning på marken för att en dag återkomma till samma plats ansågs otänkbart. Jorden var platt, det var vad ögat sa den som tittade sig omkring.

Under lång tid var uppfattningen att kosmos bestod av essentiellt två delar: marken man gick på och himlen som fanns ogripbar ovan. Men för några tusen år sedan under den historiska epok vi kallar antiken skulle Anaximander inse att något inte stämde med denna världssyn. Hur var det möjligt för solen och månen att återkomma på himlen i cykliska mönster om jorden var platt? Det vore mer logiskt om jorden inte var platt och att de himlakroppen som kunde beskådas från dess yta i stället kretsade runt den.

Även om det var logiskt var det onekligen en revolutionerande tillika underlig tanke. För att inte tala om hur omvälvande tanken var att jorden därigenom svävade fritt i något slags rymd. Vad höll den uppe? Varför föll den inte nedåt tills den kom i kontakt med något underlag som andra fasta föremål gjorde?

Anaximander kom troligen inte fram till slutsatsen att jorden nödvändigtvis var rund utan enbart att den inte var platt. Det var senare antika naturfilosofer som byggde vidare på idén och kom fram till att den lämpligaste formen på jorden torde vara ett klot. Det var följdriktigt bland annat då solen och månen följde ett sådant regelmässigt mönster både gällande tid och plats.

Aristoteles skulle bygga vidare på denna omvälvande bild av världsalltet och skissa en bild på kosmos som skulle förbli gällande århundraden framåt. Aristoteles målade upp en bild av kosmos som bestod av jorden i mitten och utanför denna flera omkringliggande cirklar som angav de sfäriska banorna i vilka himlakroppar kretsade. Utanför jorden var månens, solens, planeternas och stjärnornas kretsar.