Wittgenstein
Ludwig Wittgenstein är en av de mest inflytelserika filosoferna under 1900-talet och är alltjämt åberopad. Wittgenstein är en udda karaktär i filosofihistorien. Han läste få filosofer och kunde svårligen kallas beläst. Och ändå skulle det han skrev få genomgripande inflytande på ämnet.
Han föddes i Österrike, men kom att tillbringa mycket tid i England efter han blivit professor i Cambridge. Känt om Wittgenstein är att han deltog på fronten i första världskriget, att han var homosexuell och att tre av hans fyra bröder begick självmord. En berömd händelse ur Wittgensteins liv är då han avsade sig en enorm förmögenhet som tillfallit honom efter faderns bortgång. Han förde ett bohemiskt liv och tycktes befinna sig på randen till sinnessjukdom.
Under hans livstid gavs endast ett verk ut: Tractatus logico-philosophicus (Logisk-filosofisk traktat, 1921). Detta var ett kortare verk på drygt femtio sidor i form av aforismer – ibland bara bestående av en rad. Skriftens knapphet inbjuder till, eller kanske rättare sagt framtvingar, en mängd tolkningar. Inte ens filosofer begrep sig på texten då den utkom. Det svåra ligger inte i ett komplicerat språk utan det korthuggna och avsaknaden av resonemang i texten (Wittgenstein fann enligt egen utsaga det outsägligt tråkigt att ge förklaringar). Oavsett svårtillgängligheten blev den efter sin utgivning snabbt mytomspunnen. Tractatus logico-philosophicus inneslöt även etik och på det området var den påverkad av Lev Tolstojs religiösa tänkande.
Den analytiska filosofin som Wittgenstein var en del av sysslade i hög grad med språk och begreppsanalys. En annan framstående filosof inom denna gren var Bertrand Russell och det var genom dennes The Principles of Mathematics som Wittgenstein via sina matematikstudier alls kom i kontakt med logiken och filosofin. Wittgenstein brevväxlade med Russell medan Tractatus logico-philosophicus blev till och på flera punkter avvisar den de slutsatser om logiken som Russell tidigare dragit.
Språk och verklighet
Tractatus logico-philosophicus handlar i mycket om språket och dess gränser att utsäga det fattbara. Verkets mest berömda sats, "Om det man icke kan tala, därom måste man tiga", speglar just att språket har en gräns: det kan bara användas för att beskriva verkligheten.
Allt som ligger utanför (t.ex. religion, moral, konst) kan därför inte uttryckas i ord på ett meningsfullt sätt. På ett plan kan Wittgensteins språkfilosofi tyckas bestå av konstateranden av det uppenbara. Tidigare filosofer hade självfallet berört språkets begränsningar att spegla verkligheten, men Wittgenstein var den förste att formulera en strikt logisk teori om detta. Han menade att språket måste, för att vara meningsfullt, ha en logisk struktur som direkt motsvarar verklighetens struktur. Wittgenstein skiljer på två typer av förhållanden i språket: de elementära och de sammansatta. De elementära är de primära och består inte av huvudsats och bisats – ”Wittgenstein filosoferar”. De sammansatta består av hela meningar – ”Wittgenstein filosoferar om vad få förstår”. De sammansatta kunde härledas från de elementära, fast slutsumman blev likväl bara tautologier. Detta leder in på Wittgensteins kritiska syn på logik.
Den djupaste insikten, eller påståendet, var dock uppfattningen om logiken och matematiken som tautologier – de var enbart bestående av satser som alltid måste vara sanna eller falska; till skillnad från naturvetenskapen som kunde studera vad som skiftar mellan sant eller falsk beroende på verklighetens beskaffenhet.
Logiken kan således inte ge oss kunskap om världen, enligt Wittgenstein. Då filosofin inte kan ge säkra svar utan sysslar med satser betraktade han sig som instängd i språket: "Mitt språks gränser betyder min världs gränser".
Avbrott och återkomst
Efter Tractatus logico-philosophicus blev Wittgenstein folkskolelärare och verkade i och med denna anspråkslösa ställning ha dragit sig tillbaka från filosofin. Han skulle dock återkomma till den filosofiska hetluften i och med att han flyttar till England och universitetet i Cambridge där han blir professor i filosofi.
Det är denna period man refererar till som den "sene Wittgenstein" och nu skulle Wittgenstein delvis komma att kritisera sitt tidigare verk, Tractatus logico-philosophicus. I stället för att betrakta språket och tänkandet som avbildande verkligheten så skulle han betrakta språket och tänkandet som i högre grad frånskilda.
En del i den sene Wittgensteins inställning finns i devisen "meaning is use", vilket ska tolkas som att språket bör teoretiskt förklaras från dess användning.
Efter Ludwig Wittgensteins död utkom flera postuma verk som ett resultat av tiden i Cambridge. Särskilt Filosofiska undersökningar (Philosophische Untersuchungen) som bestod av kortare anmärkningar skulle bli ett betydande verk för senare filosofer.
Översikt: Alla filosofer efter kronologi