Teodicéproblemet
Teodicéproblemet (eller "Det ondas problem") är en moralfilosofisk frågeställning och hypotes. Den första kända formuleringen härstammar från Epikuros medan termen myntades av Leibniz. Teodicéproblemet utgår från det till synes oförenliga i existensen av ondska i världen och en Gud som verkar för vad som är gott.
I form av indirekta motsägelser uppställde Leibniz ett antal satser som kan sammanfattas på följande vis:
- Om Guds vilja är att förhindra ondska kan han inte vara allsmäktig då ondska existerar.
- Om Gud kan förhindra ondska och det ändå existerar ondska måste han vara illvillig.
Från teologer har ett antal argument rests för att rättfärdiga existensen av Gud (s.k. teodicéer) i en värld där ondska manifesteras.
Argument och motargument
Leibniz framhöll själv en förklaring på problemet i det han menade att ondskan finns för att balansera det goda, en idé som går tillbaka på Plotinus privationsteori. Uttrycket att vi lever i den ”bästa av världar” åtföljer denna inställning och är kanske mest känd genom Voltaires förlöjligande av densamma i romanen Candide.
Ett annan förklaring utgår från att världens ondska är en prövning med ett högre mål som syfte. Som en invändning mot detta resonemang åberopas ofta Förintelsen. Hur kan Förintelsen rättfärdigas som ett mål för ett högre syfte? Tanken om att människor offras för ett högre mål behandlas i Dostojevskij filosofiska utläggningar i romanen Bröderna Karamazov. En slutsats att dra är att om Gud anser det befogat att en människa alls måste offras är Guds moral oacceptabel.
Ett vanligt motargument för att överbrygga det moraliska dilemmat med existensen av både en Gud och ondska i världen grundas i att Gud skapat världen, men sedan inte valt att ingripa i dess fortsatta händelser, en uppfattning som brukar benämnas deism. Att Gud skapat människan, men fortsättningsvis inte råder över hennes handlingar ”befriar” således en gudomlig makt vidare ansvar. (En av följderna med detta resonemang torde för övrigt vara att bönen blir verkningslös.)
En ytterligare teodicé utgår från att Gud tillåtit ondska för att ge människan en fri vilja varur ondskefulla yttringar ofrånkomligen uppträder. Denna teodicé är i sin argumentation tämligen solid, men förutsätter en prioritet av fri vilja framför godhet från Guds sida.
Synbarligen är de frågor som detta moraliska problem utlöser svåra att berättiga liksom att försöken kan te sig uddlösa när de ställs inför de ohyggligheter som historien vet att berätta om. En del argument kan framstå som ordvrängeri – eller bortförklaringar som den norkse filosofen Lars Fr. H Svendsen påtalar och inskärper att "teodicéer är av ondo, för de kan bara bidra till rättfärdigandet och upprätthållandet av orättfärdigheten."