Existentialism

Den filosofiska tankeriktning som går under namnet existentialism och uppstod i mitten av 1900-talet har särskilt slagit an hos unga och blivit beståndsdel i vissa motkulturer, inte minst under 1960-talet, men även senare. I synnerhet tanken om frihet i vilken det ryms en antiauktoritär uppmaning att följa sina egna beslut.

Tankar om hur vi förhåller oss till vårt tillstånd av frihet i tillvaron var förstås inget nytt under 1900-talet. Sådant faller under allmängiltig mänsklig introspektion och redan under antiken skrev romaren Marcus Aurelius i Självbetraktelser: ”men om således gudarna icke ingripa i något som rör oss, står det dock i min makt att själv besluta över mig”.

En del av den existentialistiska filosofin var alltså ingen nyhet i tänkandets historia, men den gavs en ny inramning. Den kan också ses som en reaktion på den rationalistiska filosofins oförmåga att ge en inträngande bild av människans subjektiva väsen. Den egentliga grundaren av existentialismen var Jean-Paul Sartre. I hans huvudverk Varat och intet som utgavs 1943 undersöktes den mänskliga existensen med betoning på dess kvalfyllda problematik. 

Det fanns dock föregångare och bland dessa spelar i synnerhet Sören Kierkegaard en viktig roll. Kierkegaard använde själv ”existentiell” som term på ett sätt som påminde om hur existentialisterna senare skulle göra bruk av ordet och dessutom skrev han om ångest. Kierkegaard framhöll det subjektiva: människan kunde endast förstås inifrån, inte genom vetenskaplig analys. Vad som skiljer Kierkegaards lära från den existentialistiska är att han hade en bot mot ångesten i den religiösa tron. Det var en utväg som de moderna existentialisterna aldrig kunde godta.

En intellektuell moderörelse

Tiden då existentialismen etableras och snabbt blir en omtalad intellektuell rörelse brukar anges till strax efter andra världskriget slut och mer exakt med den föreläsning Sartre höll i Paris 28 oktober 1945. Den stora genklang föreläsningen fick återspeglar en tidsstämning där gamla ideal krackelerat – krigets vansinne hade visat att människan var i stånd till grymheter som obönhörligen pekade på att hon kunde förgöra sig själv och därmed avgöra hela civilisationens gång.

Sartre och likaså Simone de Beauvoir, en annan av de mest tongivande existentialisterna, stod till vänster politiskt och var aktiva i den politiska diskussionen. I Simone de Beauvoirs Det andra könet uppmanades kvinnor bejaka sin frihet i ett patriarkalt präglat samhälle.

Existentialismen slog särskilt an hos unga intellektuella. Subkulturer präglades av den filosofiska strömningen och det kunde märkas på klädstilen om man anammat en existentialistisk livssyn varav svart polotröja var ”det mest ikoniska existentialistiska plagget av alla”, noterar Sarah Bakewell i boken Existentialisterna. Samtidigt nergjordes denna nya intellektuella trend i många konservativa kretsar. Än idag är den i viss utsträckning betraktad som främst en angelägenhet för unga, en uppfattning ibland framförd med en nedvärderande anstrykning.

En primär orsak till varför existentialismen blev mode i kulturen var att den var långt mindre akademisk än andra filosofiska skolor. Flera av de ledande namnen skrev dessutom romaner som presenterade idériktningarna utöver filosofiska verk. Existentialismen var livsfilosofi om något vars direkta anknytning med livet även innefattade sexualiteten: den borgerliga monogama livsstilen upphävdes då det inte fanns några monogama roller utan det fria valet ersatte traditionella normer.

Frihet bortom moral

Ett av de mest grundläggande dragen hos den existentiella filosofin är synen på människan som fri i den mening att hon styr över sitt eget öde. Att vara herre över sitt öde och inte del av en gudomlig plan, ideologier eller andra auktoriteter i samhället medför en skrämmande insikt över avsaknad av nödvändighet och mening; det enda som återstår är individen som sitt eget projekt, att ständigt uppfinna fortsättningen av sitt liv. Existens utan essens för att tala med Sartres terminologi.

Men samtidigt som de existentiella livsinsikterna är skrämmande är det steget till klarsynen som gör livet autentiskt.

Friheten härleddes främst av tanken att det inte finns en gud. Utan en gud är människan fri i den existentiellt filosofiska meningen att hon inte är underordnad någon moral. Etiken är godtycklig, vilket leder till att allt handlande kan rättfärdigas – ”allt är tillåtet!” som den ryska författaren Fjodor Dostojevskij en gång skrev.

Fast även friheten har gränser, enligt Albert Camus som frågade ”vilken frihet i ordets fulla mening kan bestå utan visshet om evigt liv?” Att tala om att göra något som blir bestående i eftervärlden var för honom ett dåligt skämt – människan är oavsett omständigheter ”likgiltig för eftervärlden”.

I en sammanfattning av existentialismen kan inte alla sidor innefattas. Andra filosofer som kan nämnas i sammanhanget är Karl Jaspers och Gabriel Marcel där den senares existentialism inte löpte linan ut på samma sätt som vissa av de andra då han var religiöst troende. Dessutom var inte existentialisterna fixerade i sina ståndpunkter, Bakewell skriver: "Under tiden ändrade existentialisterna sitt tänkande i takt med att världen förändrades. Deras ständiga kursändringar gjorde att de förblev intressanta, om än inte logiskt konsekventa."

Artikelförfattare: Oskar Mark

Andra ämnen - läs vidare

Källor

Bakewell, Sarah (2017, övers. Joachim Retzlaff). Existentialisterna. Albert Bonniers Förlag