Pragmatism
Pragmatism inom filosofin är en rörelse som uppstod under 1800-talets senare del. En tidig företrädare och den som mest förknippas med termen är John Dewey. Bland andra förgrundsgestalter bör nämnas Charles Sanders Peirce och Williams James medan senare namn som ibland refereras till nypragmatismen är Donald Davidson, Willard Van Orman Quine och Richard Rorty.
Ordet pragmatism har innebörder som praktisk inriktning och resultatmässighet. I dess filosofiska dräkt framhåller pragmatismen ett bestridande av vikten att finna en sann beskrivning av världen på det vis som sedan det antika tänkandets dagar varit i centrum. Att finna svaret på vad som döljer sig inneboende i tillvaron, det som existerar, är inte lika väsentligt som att angripa de problem som uppstår. Det handlar inte som det antika idealet att känna sig själv utan att med filosofin ”forma oss själv”, med Rortys ord.
Sanningen är inte ett primärt mål och i stället föredrar vissa inom den pragmatiska inriktningen att begränsa sig till att tala om vad som kan rättfärdigas, eller vad som kan sammanfattas i Deweys ord ”berättigad påståddbarhet”. Det handlar inte om att undergräva strävan efter sanning eller påstå att sanningen är relativ utan att strävan efter sanning inte är ändamålsenligt. Ändamålsenligt är att använda mindre fodrande begrepp som rättfärdighet (och på samma gång avsäga sig all fordran på att rättfärdigande står i korrelation med sanning – sanningen är heller inte nödvändig för att nå de eftersträvansvärda målen enligt pragmatismens synsätt).
Den platoniska filosofins distinktioner som verklighet och sken är förfelade, menar pragmatisterna. Likaså tankesätt som utgår från dualismer som vetenskap – religion (både vetenskap och religion kunde vara berättigade som grund för att skaffa sig övertygelser om än med olika syften). Mer värdefullt än distinktioner som verklighet och sken är vilka beskrivningar av världen som är användbara och vilka som inte är det. Detta i syfte att uppnå en bättre tillvaro och där Dewey menade att utveckling var huvudmålet för pragmatismen.
Hellre än vara dogmatiskt kring vad som är en utveckling mot det bättre tillåter pragmatismen det vaga och nöjer sig med som Rorty formulerar saken att ”det innehåller mer av det vi betraktar som gott och mindre av det vi betraktar som ont”.
Likaså skyr pragmatismen metafysiska dualismer som essens – accidens och substans – egenskap. I stället används en syn på tillvaron som bestående av ständigt föränderliga relationer. Härvidlag har pragmatismen gemensamheter med dekonstruktivismen och i deklamationen att alla sanningar är en social konstruktion delar den drag med postmodernismen. Rorty redogör för hur distinktioner upplöses i det ”beskrivningar är funktioner av sociala behov”, vilket med hans egen term utmynnar i en ”antiessentalism”. I stället för att något skulle ha en inre sanning, finns enbart relationer kopplade till ting och fenomen och därför gäller enligt Rortys slutsats att ”det inte finns något att veta om något utom det som sägs i de satser som beskriver det”. Således görs ingen distinktion mellan tinget i sig och tinget uppfattat genom dess relationer. Eller snarare tillbakavisas att det finns annat än relationer som kan förklara ting.
Liksom vetenskaplig utveckling och moralisk sådan handlar det inte om att avtäcka en inre sanning utan om bredda kunskapen genom att ackumulera ständigt mer information. Målet med forskning är inte sanningen utan nyttan. Moralisk utveckling sker inte enligt pragmatismen genom rationalitet, de anser inte moraliska dilemman ha sin lösning i rationalitetens utveckling utan i en allt mer omfattande medkänsla.