Camus
Albert Camus var fransk-algerier, uppfostrad av en döv och fattig mor och en av 1900-talets mest omtalade filosofer. Camus erhöll som näst yngsta person Nobels litteraturpris 1957 och är känd för de slående skildringarna av ångest, ensamhet och desorientering. Han är speciellt i och med böckerna Främlingen och Myten om Sisyfos känd som existentialist i linje med Jean-Paul Sartre, och de bägge deltog ofta i filosofiska sammankomster till dess att en politisk dispyt skiljde dem åt.
Camus menar i Myten om Sisyfos att det mänskliga livet är absurt och illustrerar detta med ett flertal paradoxer. Vi människor tror oss veta vad vi vill och vart vi strävar samtidigt som verkligheten ger oss det vi inte vill. En motsägelse är att ett skäl för att dö samtidigt är ett skäl för att leva. En annan är att vi lever för framtiden, samtidigt som vi till slut dör. Vad spelar den mänskliga existensen egentligen för roll då universum skulle kunna kollapsa när som helst? Vad Camus vill påpeka är att det finns en otrolig existentiell förvirring hos alla som betraktas som obekväm och oönskad. Absurditeten handlar alltså kort uttryckt om människans utsiktslösa strävan att försöka skapa mening i en meningslös värld (”Den absurda och gudlösa världen befolkas av människor, som tänker klart och inte hoppas längre”).
Sisyfos blev i den grekiska mytologin dömd till straffet att rulla ett klippblock upp till en bergshöjd för att sedan se stenen rulla ner igen och gjorde så här hela sitt liv. Camus valde Sisyfos som metafor för den mänskliga absurditeten, och han avslutar boken häpnadsväckande: ”Man måste tänka sig Sisyfos lycklig”. Fast varför skulle vi människor vara lyckliga då vi upptäckt att vår mening med livet egentligen inte är en mening? Det kräver en längre förklaring.
Insikten om tillvarons absurditet leder fram till frågan om självmordet som en rationell aktion. Camus skriver: "Det gäller att veta om man kan leva med absurditeten, eller om logiken kräver att man dör".
Liksom hos Friedrich Nietzsche ligger en dimma av nihilism över Camus verk. Det förenande i bägges filosofier är att vi måste ta ett steg från nihilismen, vi kan inte fastna i en destruktiv syn att vi ”lika gärna kan begå självmord”. Men för Camus är självmordet bara ett undvikande av det absurdas problem. Vi kan inte lösa det absurda, vi måste i stället krama om det. Han kallar det att göra ”revolt”. Revolten, bildligt talat, är att ha en medvetenhet om det absurda. Revolten kan också ses i relation till andra, för tydligen verkar inte så många människor våga tänka utanför sin egen världsliga sfär. Det är helt enkelt värt att sticka ut för att kunna lösa det absurdas problem. ”Den enda tanke som befriar människan är den som lämnar henne ensam, viss om sin begränsning och sitt stundande slut.” Om än ödesmättat finns det trots allt en gnutta hopp i Camus verk; livet är nämligen värt att leva om vi bara inser att vi kan göra det fullt ut.
Fotnot: termen absurdism skulle förekomma som en antinaturalistisk riktning i det litterära dramat med påverkan från den existentialistiska filosofin.
Översikt: Alla filosofer efter kronologi