Marcus Aurelius

121–180 e.Kr.

Marcus Aurelius skulpturMarcus Aurelius är känd från antiken både som romersk kejsare och filosof. Hans fosterfar var Antonius Pius som regerade i Rom under 23 år. Aurelius fungerade som hans medregent innan han efter Pius död tog över kejsartiteln år 161.

I skriften Självbetraktelser (Ta eis heautón) redogör Aurelius för en sorts livsfilosofi som fogar ihop levnadskonst och moraliska rättesnören. Några teman återkommer ofta däribland det förgängliga. Med beaktande av livets korthet finns ingen anledning, menar han, att blicka bakåt eller sörja för den del av framtiden vi mister då vi endast kan förlora det närvarande ögonblicket. Om vi så skulle leva i flera årtusenden skulle förhållandet vara detsamma. Medan den förflutna tiden är ”genomlevd” och den framtida ligger ”i dunkel” är var och ens liv ”obetydligt”.

Aurelius ansluter sig sålunda till stoicismen med dess syn på tillvaron som kortvarig och att lidande däröver är fåfängt. Den filosofiska insikten att vi inte har anledning att sörja detta faktum är tänkt att ge tröst inför livets flyktighet, ett tema som återfinns hos flera romersk-antika filosofer och särskilt alltså bland stoikerna.

Det är lönlöst att sträva efter ära då vårt öde är att glömmas av de efterlevande och de nästkommande generationerna. Vad vi bör göra är att leva som om den nuvarande dagen var den sista och försöka leva så rättfärdigt som möjligt. Med ett rättfärdigt liv åberopar sig Aurelius i stort på de etablerade dygder som var gällande under antiken såsom rättrådighet, vishet och måttfullhet. Aurelius tillägger att vad som är gott för människan också bör vara gott för staten, en föga överraskande inställning med tanke på hans position som statsman.

Likaså kroppslig smärta är något mestadels irrelevant då den inte ”gör ditt förnuft sämre”. Ståndpunkten om kroppslig smärta som egal och något som kan övervinnas av förnuftet var troligtvis något Aurelius och andra stoiker vurmade om i teorin men tvingades kämpa med i praktiken.

Ett annat av det teman som får stort utrymme i Självbetraktelser har en del gemensamt med den kristna förlåtande synen. Aurelius förordar att inte straffa de som gör dig orätt utan förlåta på den grund att det är envars öde att följa ett visst slags mönster av beteende, och ”av naturen äro de dina vänner”. Han menar att man kan påminna dem som gör orätt om andra handlingssätt, men att det ändå inte går att intvinga dem i dessa eller ens att man bör försöka därav. Att inte ondgöra sig över medmänniskor kan också inordnas under det stoiska tankesättet. Andra människor är som de är och kan de inte upplysas får dem fördragas.

Medan många romerska kejsares eftermäle kantas av kritiska omdömen kan Marcus Aurelius sägas ha regerat som han lärt, åtminstone kan det fastslås att han var mer intresserad av filosofi än makt. När han övertog kejsartronen accepterade han mer av plikt än maktlystenhet och han lät välvilligt sin bror Lucius Verus lika stor del av styret.

Översikt: Alla filosofer efter kronologi

Artikelförfattare: Oskar Mark

Marcus Aurelius citat

"En flod, en brusande ström är tiden: knappt har något uppdykt, förrän det spolas bort, och annat drives fram och blir i sin tur bortspolat."

*

"Levnadskonsten har mera likhet med fäktkonsten än med danskonsten, enär man måste vara beredd även på oväntade stötar och stå orubbligt fast.”

Litteratur

Skrifter av Marcus Aurelius

  • Självbetraktelser (Ta eis heautón)

Källor

Aurelius, Marcus (2017). Självbetraktelser. Översättning. Ellen Wester och Tomas Öberg. Utsigten förlag.