Postmodernism

Termen postmodernism är en sammansättning av post (som betyder ”efter” på latin) och modernism som var en viktig strömning under stora delar av 1900-talet och särskilt betydande inom flera konstriktningar. Namnet postmodernism signalerar således något som tar vid efter modernismen.

Vanligtvis brukar en epok eller strömning som avlöser en rådande också utgöra en sorts reaktion mot denna. Som redan låts anas av namnet kan också postmodernism ses som en reaktion mot modernismen och moderniteten, inte minst mot modernitetens tilltro åt rationalitet manifesterade utifrån generella principer. Det kan dock vara fel att betrakta postmodernismen som en omvälvande uppgörelse med modernismen. Den kan i stället ses som en omkastning av modernismens och modernitetens innehåll.

Inom till exempel arkitektur och konst präglas postmodernismen av en blandning från föregående stilbildningar. Essensen av postmodernismen inom konsten är att den inte utgör en egen stilriktning med tydliga inslag. Den är snarare en tid då återvinning av stilar från tidigare tidsperioder gör sig gällande.

Det obestämda och konturlösa märks också i postmodernismens förnekande av etablerade sanningar, den hänvisar till att rena fakta saknas och att endast skilda perspektiv existerar. Det är till exempel enkelt att dra paralleller till dagens moderna samhälle där det sällan längre existerar enhällighet inför objektiva värden utan där mindre gemenskaper omsluter sina egna sanningsversioner.

När uppstod postmodernismen?

Ofta brukas starten av postmodernismen tillskrivas 1970-talet (modernismen har då pågått cirka sju decennier). Postmodernism som term fick ett större genomslag 1979 då Det postmoderna tillståndet (La Condition postmoderne) av den franske filosofen Jean-François Lyotard utkom.

Grundidéer hos postmodernismen

Några centrala saker som framhölls av Lyotard var det fragmentariska, det subjektiva och det provisoriska.

Världens är fragmentarisk: den går inte att närma sig genom övergripande filosofiska system (som Lyotard kallar "metaberättelser") utan sönderfaller i pluralistiska åskådningssätt. Världen är subjektiv: de stora universella sanningarna måste ge vika för de mindre. Världen är provisorisk: den ena sanningen blir avlöst av en annan och utvecklingen är inte linjär eller progressiv. 

Lyotard infogar också ambivalensen som en del i reaktionen mot moderniteten och i synnerhet dess framstegstanke. Framstegstanken innebär att världen ständig utvecklas genom nya vetenskapliga upptäckter och teknologiska landvinningar. Lyotard problematiserar idén om att en sådan framstegssyn är för mänsklighetens bästa. Sven-Eric Liedman skriver apropå detta i I skuggan av framtiden. Modernitetens idéhistoria att ”postmodernismen utmynnar i en samhällskritik som gör rent hus med framstegstron i alla dess skepnader”.

Postmodernismen vid sin slutpunkt?

En del har hävdat att postmodernismen blivit avlöst av en ny era, men det har inte framstått en etablerad term eller sammandrag kring denna nya era. För de flesta är postmodernismen något som fortfarande sätter avtryck i vår värld och likaså utgör en förklaringsmodell till en rad fenomen i kulturen och samhället i stort.

Artikelförfattare: Oskar Strandberg

Andra ämnen - läs vidare

Källor

Nordin, Svante. (2003). Filosofins historia. Lund: Studentlitteratur.
Liedman, Sven-Eric. (1998). I skuggan av framtiden. Albert Bonnier Förlag.
Nytid.fi, http://www.nytid.fi/2009/12/lyotard-och-det-postmoderna-tillstandet