Humanismens idéer och historia

Humanism utgår från ett fokus på det mänskliga och särskilt kunskapsinriktningar som sätter tilltro till människan framför religiösa dogmer. Själva ordet kan härledas från det latinska humanus för ´mänsklig´.

Termen humanist härrör redan från 1400-talet och var ursprungligen en beteckning för en universitetslärare i humaniora. Humaniora är i sin tur en samlingsbeteckning på icke-naturvetenskapliga ämnen som studerar människan och hennes kultur; ämnen som räknas hit är sådana som filosofi, psykologi och historia.

Det humanistiska idealet uppstod under renässansen på 1400-talet och särskilt i samband med det ökade intresset för antiken. Ett nytt bildningsideal uppstod där de antika konsterna framhölls som bildningsideal och ställdes i kontrast med det religiösa inflytandet som varit dominerande under medeltiden. Särskilt ämnen som gällde språk samt etik ansågs stå för det typiskt mänskliga.

Humanisten blir under renässansen personifikationen för en tänkande människan och en humanist är således inte blott en människa. Besläktade ideal förekom senare under upplysningstiden under 1700-talet därifrån begreppet den upplysta människan har sitt ursprung. Den ”upplysta människan” är dock inte på samma sätt förankrad i humanvetenskaper och antropologiska idéer som humanismens tänkande människa.

Betydelsen av humanism i allmänhet

Med tiden har humanism får en bredare mening. Man talar till exempel om en human eller humanistisk handling som en handling bestående av medmänsklighet ledd av god etik. Redan under renässansen fanns dock en syn på humanism som något som gick utöver bildning och antropologiska vetenskaper. Det fanns en vilja att lyfta upp hennes värdighet, inte minst i betoningen av hennes fria vilja i kontrast med bilden av människan som underlydande ett gudomligt väsen.

Även om den nya synen på människan som odlades vid denna tid gick emot rådande kristna ideal, inte minst genom upphöjelsen av klassiska texter som tillkommit före kristendomen, handlade det inte om gudsförnekelse. Ibland kunde humanistisk och teologisk lära sammanlöpa i olika former, som i ”kristen humanism” företrädd av Erasmus av Rotterdam.

Kritik mot humanismen

Under 1950-talet skulle strukturalismen uppstå och rymma en kritik mot den humanistiska synen. Strukturalister som Jaques Lacan och Lévi-Strauss menade att människan framför allt var en produkt av sin omgivning. Hon var styrd av teknologin och språket var i själva verket oberoende av människan.

Artikelförfattare: Oskar Mark

Andra ämnen - läs vidare

Källor

Burke, Peter. (1996, övers. Åsa Lindén). Renässansen – en introduktion. Viborg: Bokförlaget Daidalos