Empirism
Empirism är en kunskapsteoretisk inriktning och beskriver kunskap som baserad på erfarenheter – ordet empiri härstammar från grekiskans ἐμπειρία för erfarenhet. Empirisk kunskap är således härledd av observationer via våra sinnen (sinnesdata) och den empiriska kunskapen står i motsatsförhållande till medfödd kunskap som kan härledas från förnuftet, vilket utgör det rationalistiska betraktelsesättet av kunskap.
Under antiken företrädde Aristoteles en inriktning mot empirisk naturvetenskap som skiljde sig från Platons idélära. Denna skiljelinje hos filosoferna skulle under historien präglas av en empirisk och rationalistisk kunskapssyn inklusive många modifikationer. Bland några av 1600- och 1700-talens stora namn skulle Spinoza och Leibniz samt Locke och Hume räknas som viktiga rationalister respektive empirister.
Locke och människan som ett oskrivet blad
Locke bestred idén om medfödd kunskap och argumenterade för att kunskap måste nås via våra sinnesintryck. Detta kan tyckas som alldagligt sunt förnuft, men vid den här tiden innebar det en syn som stred mot den kristna religionens bild av kunskap som planterad i människan av hennes skapare.
Medan Locke ansåg att viss kunskap (den han kallade demonstrativ kunskap) kunde framträda från analytiskt tänkande skulle Hume under nästa århundrade gå ännu ett steg längre
Humes skeptiska empirism
Hume var övertygad om att erfarenheten föregår kunskap genom att sinnenas intryck står för insamlandet av kunskap. Men för Hume var erfarenheten bristfällig när det gällde att tolka världen och kunde endast ge ofullständiga kunskaper.
Eftersom våra idéer är produkter av våra intryck medför detta att även de analytiska begreppen i längden vilar på förnimmelser, vilket riskerar ge en felaktig bild av världen.
Humes skeptiska reflektioner visade ett stort problem med den empiriska kunskapssynen. För vad bestod våra sinnesdata egentligen av och hur ”sanna” var dem? Med andra ord: hur väl tolkar vi världen och hur väl efterliknar våra sinnesdata världen?
Hume drog slutsatsen att våra sinnesdata är färgade av våra sinnen snarare än objektiva bilder av världen utanför oss. Av detta följer att den kunskap vi kan nå inte kan resas på en vetenskaplig grund.
Kants empiriska realism
Den som skulle lösa det stora ”problemet” Humes kunskapssyn framlett var Kant. Kant lyckades förena empirismen med rationalismen. Han lade fram idén om att kunskap börjar med våra sinnesdata, men därmed inte att kunskapen uppstår ur erfarenheten. Denna till synes smärre distinktion lägger grunden för att ta sig förbi hindret där Hume hade gjort halt.
Kant införde begreppet a priori, vilket utrycker kunskap som redan innehas och därmed är oberoende av sinnesupplevelser. Tid och rum samt kausalitet är sådana kunskaper a priori och följer med de sinnesdata som mottas genom erfarenhet som en ”intuition” och inte är ”analytisk”. Det är här distinktionens huvudpoäng infinner sig: förkunskap måste inte alltid utgå från det analytiska förnuftet.
På så sätt kunde Kant bestrida Humes uppfattning att allt är sinnesdata från en relativt otillförlitlig hjärnas observation hos oss genom att vår sinnesdata så att säga är färgad av denna kunskap a priori som vi kan motta tillika urskilja. Detta utmynnar i Kants empiriska realism där det görs skillnad på "tinget i sig", om vi inget säkert kan veta, och fenomen, vilket är vår varseblivning av tingen.