Hegels estetik
Teorier om konsten har funnits nästan lika länge som filosofin. Det är bland annat vida känt att Platon ogillade dikten på grund av dess oförmåga att förmedla det objektiva vetande som finns hos faktaskrivningen. Aristoteles däremot såg inte omständigheten kring diktens bristande sanning som ett problem utan fann den motiverad som ett sätt att gestalta det universella medan faktaskrivningen inriktade sig på det partikulära (se Aristoteles poetik).
G.W.F. Hegel som bland annat i föreläsningar uttryckte sina tankar om konst och litteratur gjorde en indelning och mellan konst och filosofi. Det filosofiska tänkandet var framför allt objektivt utifrån ett betraktande perspektiv medan konstnären närmade sig sitt stoff på subjektivt vis och var som konstnär ”den innersta egendomen i sig själv”. Därtill fanns objektiva inslag som hos konstverket ”sammanslutit sig med subjektet”.
Näraliggande det subjektiva härrör fantasin. För Hegel gällde det att skilja fantasins skaparkraft från rena inbillningar. Det var genom kontakt med det yttre förutvarande och då detta assimilerades med tankar på djupet som konst kunde skapas.
Hos Hegel kommer viljan att skapa redan till uttryck på ett rudimentärt stadium hos barnet, vilket illustreras med barnet som kastar en sten i vattnet för att begrunda de ringar i vattnet detta ger upphov till.
Konstnären står dock aldrig i blom i unga år utan det är i ålderdomen först som fulländning kan ske. Det är efter att i stor utsträckning ha upplevt yttre skeenden och känt det fullt i sitt inre som konstnären är i stånd att omvandla livets skiftningar till stor konst. Detta ställningstagande är måhända påverkat av att nära inpå i backspegeln fanns tidens största tyskspråkiga diktare, Johann Wolfgang von Goethe, vars litterära zenit ansågs ha inträffat i äldre dar.