Jean-Jacques Rousseau hade bestämda uppfattningar om hur unga kvinnor borde uppfostras och baserade detta på ett betraktelsesätt kring könens naturliga olikheter. En central skrift där Rousseau lägger fram sina tankar är Émile eller Om uppfostran från 1762.

Likheter och olikheter mellan könen

När Rousseau glider in på ämnet i Èmile inleder han med att konstatera att människosläktet antagit formen av två varelser av skilda kön, vilka är lika men ändå så olika. Han postulerar därefter att sådana likheter och olikheter också måste komma till uttryck på moralens område. Han förkastar dock tanken att det ena könet är överlägset det andra.

Just det ”naturliga” är något Rousseau lägger stor vikt på i hela sin filosofiska gärning. Han menar att det måste finnas motsatser mellan könen och namnger aktiv-passiv och stark-svag som dylika motsatspar. Mannen är aktiv och stark medan kvinnan äger de motsatta egenskaperna.

Utifrån detta synsätt blir det kvinnans roll att behaga mannen vars roll är annorlunda: mannen är stark och är i sig nog utan att han behöver anstränga sig ytterligare för att behaga. Kvinnans behag är också hennes tillgång i maktspelet mellan könen. Här framstår Rousseau som ensidig i sin syn på kvinnors förtjänster.

I motsatsparet aktiv-passiv tilldelar Rousseau kvinnan en självklar position som den avvaktande då en attraktion uppstår mellan två människor av olika kön och tillskriver denna process som det ena könets djärvhet kontra det andras blyghet. Mannen, menar Rousseau, har måttlösa begär som han med förnuftets hjälp ser till att kontrollera. Kvinnan däremot har inte förlänats med förnuft utan hennes hjälpmedel att tygla begäret är blygheten. Rousseau frågar retoriskt: ”Vem kan väl hysa den tanken, att naturen föreskrivit båda könen samma sätt att närma sig varandra (…)?”

En sak som bör tilläggas är Rousseaus inställning att det är kvinnan som egentligen har makten när relationen mellan en kvinna och man uppstår. Mannens styrka är i dessa omständigheter en högst relativ maktfaktor och dem begär kvinnan uppväcker hos mannen är desto mer reella och utslagsgivande.

Kvinnans modersroll och samhällsstatus

Rousseaus främsta hyllande av kvinnans rör hennes överlägsna funktion som moder och familjens sammanbindare. Hennes egenskaper för att ta hand om och ge kärlek till barnet och hålla samman relationen mellan barnet och fadern är en nedärvd förmåga som äger yppersta vikt för människosläktets fortlevnad. Det är kvinnans bestämda roll att föda barn och det är vidare en förutsättning att kvinnan fullföljer sina plikter på detta område och en rad andra för att mannen i sin tur ska kunna älska sina barn. Som en följd av detta anser Rousseau att otrohet från kvinnans sida åsamkar en större orätt än från mannens.

Medan modern är viktig för balansen i ett harmoniskt familjeliv är kvinnan desto mer överflödig som samhällsvarelse – hon skulle inte heller ha rösträtt. Deras uppehälle och samhällsställning får de av sina respektive män och detta främst som en uppskattning till deras behag och dygder.

Uppfostran

Som en konsekvens av den olikhet han tilldelar könen är en viktig punkt som framläggs i Emile den att pojkar och flickar inte bör få samma uppfostran. Rousseau är fast övertygad om att en uppfostran av flickor på sättet pojkar uppfostras enbart lett till att kvinnornas makt över männen på vissa områden minskat: det hade berövat dem deras naturliga egenskaper som förtjusar männen.

Det var självklart ingenting radikalt i idén att separera flickor och pojkar när det till exempel gällde undervisning – separata flick- och pojkskolor var vanliga långt in på 1900-talet i Europa. Det som driver Rousseau i frågan är hans förvissning att det är båda könen främjande att flickorna uppfostras på annorlunda sätt än pojkar och att deras undervisning består av annat än pojkarnas. För honom är det en onaturlig process att försöka få kvinnorna att växa upp och efterlikna männen.

Den brittiska författaren och filosofen Mary Wollstonecraft var av motsatt åsikt. I Till försvar för kvinnans rättigheter (1792) skriver hon att kvinnor inte bör hållas borta från den undervisning män får och att ”de har ryckts ur sin naturliga sfär genom en felaktig förfining”. Något förenklat kan man säga att medan Rousseau anser att kvinnan ska fullborda sitt väsen med behållning av dess särart anser Wollstonecraft att kvinnan bör ta efter mannen.

Rousseaus syn på barnets uppfostran är dock inte att betrakta som ålderdomlig: han är otvivelaktigt modern på det sätt han månar om barnets frihet, vilket skiljde sig från hans samtids mer auktoritära syn på uppfostran och undervisning.

Artikelförfattare: Oskar Strandberg