Libertarianism
Libertarianism utgör en vidareutveckling av liberalism med betoning på minimering av statens inflytande. Libertarianerna månar om individens självständighet i relation till staten, i vilket följer en ovilja inför socialpolitikens linjer.
Bland skiljlinjerna mellan liberalism och libertarianism märks hos liberalister en acceptans i viss utsträckning inför sådant som fördelningspolitik. I det liberalistiska idéklimatet tas i betänkande att begåvning exempelvis tillfaller en person av en slump och medför till ojämlika inkomster genom bruket av begåvning. Likaså ifråga om reglering av marknaden och statligt ägande finns skillnader där liberalister uppvisar mer återhållsamhet.
Libertarianismen är mest känd såsom den formulerades av Robert Nozick i Anarki, stat och utopi (Anarchy, state and utopia) från 1974.
En strikt begränsad socialpolitik
Nozick, libertarianismens kanske främsta företrädare, hävdar att statens enda uppgift är att skydda rätten till liv, frihet och egendom. Statens inflytande utöver det mest nödvändiga är att betrakta som en kränkning av individen.
Det finns en intuitiv egenskap hos Nozicks tankar, där det ena följer som logisk härledning av det andra, vilket också är en del i hans argument. En grundidé är individens ”självägarskap” som leder till äganderätt, vilket bland annat bär implikationen att individen ska få åtnjuta frukterna av sina förmågor.
Beskattning utöver vad som fodras för att upprätthålla nödvändiga institutioner ses som orättfärdigt. Att beskatta som ett medel till omfördelning av resurser är enligt libertarianistisk synsätt ett brott mot människors rättigheter att bruka sina tillhörigheter efter envars gottfinnande. Beskattning är därför att jämställa med tvångsarbete.
Enligt Nozick har rika människor rätt till sina förmögenheter (förutsatt att de inte förvärvats på illegitima grunder). Därför blir en fördelning där sämre bemedlade övertar en del av dessa förmögenheter moraliskt förkastlig. Snedfördelning av socioekonomiska resurser är ovidkommande för Nozick då dessa inte utgör något problem så länge de uppstått rättfärdigt (dvs. som produkt av fria utbyten och överenskommelser).
Nozick medger att ägandet av resurser såsom landområden ibland uppstått orättfärdigt. Om något en gång i tiden förvärvats genom våld, vilket torde vara fallet ifråga om många landområden, är detta orättmätigt. Men ofta är de ursprungliga ägandeförhållande fastlagda så långt tillbaka i tiden att det inte längre är möjligt att spåra orättvisa inslag i händelseförloppet. En invändning mot Nozicks argument är här att om det är omöjligt att fastställa ursprungligheten i förvärvandet av egendom blir rimligtvis skälen för individens rätt till sin egendom i vissa lägen svårare att försvara.
Motargumentet mot libertarianismen
Fastän höginkomsttagare i princip kan tänkas ha rätt till sina förvärvade resurser försvinner inte frågan hur de hamnade i den positionen att de mottar en stor inkomst. Har de tagit sig till den positionen med genom egen förtjänst? Eller har de kanske ärvt en förmögenhet eller fått en välbetald anställning delvis tack vare att deras föräldrar hade råd med en utbildning på ett prestigefyllt universitet? Det går även att medta medfödda talanger som en tänkbar orättvis faktor. En del föds med högre begåvning än andra och har således redan från födseln en fördel. En resursfördelning i samhället syftar till att utjämna sådana skillnader; något som alltså libertarianismen inte vill gå med på.
Invändningen mot libertarianismen uttrycks därför som att den rättviseprincip libertarianismen omfamnar är tveksam i dess grundpremisser. Som vi sett är det svårt att hävda att en fullständig rättvisa råder mellan människor.
Om det inte finns någon ursprunglig rättvisa (t.ex. beroende på olikheter rörande vilka gener en person föds med, i vilket land och i vilken samhällsklass en person växer upp) framstår det högst tvivelaktigt att det är en orättvisa att de som har mest tillgångar ska dela med sig till mindre gynnade.
Att tillämpa en omfördelning av tillgångar är från detta perspektiv inte att betrakta som inskränkande åtgärder så länge det inte är möjligt att fastställa rättmätiga ägare av egendom. Att kompensera genom sociala åtgärder för medfödda olikheter är en mer komplicerad fråga, men argument som kan ställas mot Nozicks ”självägarskap” saknas svårligen.
Försvar av marknadens frihet
Libertarianerna förordar kapitalism som ett led i att den möjliggör frihet och således ska staten inte blanda sig i marknaden.
Det går dock att nyansera frihetsaspekten hos kapitalism. En individs okränkbara rätt att öka sina tillgångar kan förstås ske på bekostnad av en annan persons frihet vars möjligheter därigenom reduceras. Det är därför svårt att hävda att kapitalismen nödvändigtvis medför större frihet överlag. Snarare blir resultatet att vissa friheter prioriteras över andra med ekonomisk ojämlikhet som ett återkommande utslag.
Libertarianismen definierar förvisso en sådan prioritering av friheter. Den hävdar särskilt bevarandet att individers angelägenheter utan statlig inblandning. Tänkbart är dock att detta utmynnar i en frihet som gagnar de med starka positioner och missgynnar de som har mest att tjäna på omfördelningar.