Varför finns något i stället för ingenting?
Detta är kanske det mest fundamentala metafysiska problemet. På samma gång karaktäriseras det av motsägelser som motarbetar logisk argumentation, vilket kan vara en av anledningarna att frågan inte tillhör en av de mest dryftade inom den teoretiska filosofin.
Om vi frågar ”Varför finns något i stället för ingenting” söker vi bortom det ontologiska till vad som orsaksmässigt skiljer varat och intet. För att närma oss problemet måste vi också beakta intet som i det här fallet är frågeställningens ena alternativ. Men då vi befinner oss i varat drabbar oss frågan med antitetisk svårfattlighet. För att inte tala om den empiriska avlägsenhet som problemet är behäftat med.
Medan det är svårt att tänka sig intet finns ur teoretiskt synsätt inga hinder för att varat inte existerar vid en given tidpunkt (tidspunkter är förstås problematiska då de kanske måste uteslutas ur ekvationen). Å andra sidan finns kosmologiska modeller av varat där intet ingår som något bortom varats gränser. Den tredje möjligheten är att varat är allt, vilket förutsätter ett vara som är oändligt i rumslig och tidslig utsträckning.
Dialektiska och spekulativa angreppsvinklar på frågan
Den antike tänkaren Parmenides fastslog att det inte existerade något intet och fastställde sålunda att världen måste vara evig: om ingenting inte kan finnas kan det heller inte ha funnits något före världen (vilket här syftar till världsalltet). Resonemanget är av det dialektiska slaget, det vill säga stöpt ur intellektuella argument och för dagens människor präglade av det vetenskapliga tillvägagångssättet antagligen inte fullt övertygande. Det avskriver inte Parmenides argumentation tänkvärdhet, men den kan svårligen anses som ett slutgiltigt svar på frågan.
En som långt senare, på 1900-talet, ställde denna fråga om varandets orsak och gav den väsentlig vikt var Martin Heidegger. Han formulerade frågan: ”Varför är överhuvudtaget något varande och inte snarare intet?” (en snarlik formulering hade tidigare gjorts av Leibniz). Den tyske filosofen konstaterar att även om metafysiken handlar om varat har den inte besvarat ”varats sanning”. Metafysiken ”frågar inte eftersom den endast tänker varat genom att föreställa sig det varande som det varande.”
Heideggers resonemang ansluter sig delvis till Parmenides i det han tänker sig existensen som vilande på faktumet att icke-existens är frånvarande i vår värld. Det att åtminstone vi och tillvaron runtom oss existerar klarlägger att varats och icke-varats relationer återstår att bevisa.
Att definiera intet
Men för att närma sig frågan måste något sådant som intet begrundas och hur närmar man sig ett ämne som inte finns? ”Frågan berövar sig själv sitt eget föremål” konstaterar Heidegger och tillägger att varje svar på frågan blir omöjligt då ett svar måste innehålla ”är”.
Noterbart är hur försök att ringa in intet som fenomen upplöses i det paradoxala. Formulerar vi till exempel: ”Intet är något som …” har vi redan vid ´något´ gjort oss skyldiga till en språklig motsägelse. Intet inte bara är icke-existerande, det kan inte fästas attribut hos det då det konsekvensenligt måste sakna alla sådana. Och att formulera vad intet inte är är lika befängt då det per definition är allting.
Heidegger avfattar detta först både lakoniskt och en smula uppgivet: ”Eftersom vi förvägras att överhuvudtaget göra intet till föremål, är vi redan färdiga med vårt frågande efter intet”. Men därefter vänder han så att säga och inför tanken på att logiken kanske inte ”är den största instansen i denna fråga” – underförstått: finns det kanske andra sätt att närma sig frågeställningen?
I ett till synes briljant försök till att finna en utväg ställer han de avskiljande frågorna: ”Finns intet endast för att ´inte´, det vill säga negationen, finns? Eller är det omvänt? Finns negationen och ´inte´ endast för att intet finns?”.
Bortom språkliga argument för Heidegger dessutom in en annan möjlighet att betrakta intet. Han tänker sig ett scenario där intet inte enbart består av en negation utan måste finnas om varat kan ses som ändligt, vilket tycks vara Heideggers uppfattning.
Den moderna vetenskapens och religionens perspektiv
Astronomins framfart har varit betydande under 1900- och 2000-talet och idag är den ”tomma rymden” åtminstone delvis dekrypterad som i själva verket inte tom utan vetenskapen har gett förslag som mörk materia att beskriva den. Även spekulationer kring kosmologiska makrostrukturer som multiversa är idag återkommande inslag i astronomin, vilket implicerar Big Bang som del i ett cykliskt förlopp snarare än som en unik startpunkt. Med andra ord flyttas gränsen för det rumsliga alltet till något allt vidare. Det kan alltid föreslås ytterligare ett skikt utanpå ett annat skikt i form av kosmiska makrostrukturer.
Ur ett religiöst perspektiv kan Gud införas i ekvationen som verkställaren av alltet ur intet. Enligt den kristna läran uppstår den skapande guden ur intet och verkställer världen. Men detta synsätt undgår inte följdfrågor: Ur vad uppstod guden? Hur kunde guden uppstå ur intet? Borde det inte finnas någon påverkade kraft som ledde till uppkomsten av Gud och en sådan påverkadande kraft motsäger i så fall ett fullständigt icke-vara som föregående varat.
Av liknande anledning är till synes av logiska skäl ett växlingsförlopp mellan intet och något att utesluta: när något övergått till intet måste det finnas något om verkar i intet till att något ånyo ska uppstå. Används detta antagande utesluts alltså ett intet eftersom ett intet så att säga inte kan innehålla fröet (eller något annat) till uppståndelsen av något. Intet är i detta avseende i sig en anomali. Det kan synas som ett rimligt intellektuellt argument, men den moderna vetenskapens sysslar med sådant som frångår det till synes rimliga och enligt en del av fysikens teorier kan det inte uteslutas att något (inklusive vårt universum) har uppstått ur intet.
Vad som ska tillägg är dessutom att ett bevis för att intet inte kan ha funnits baserat på dylika argument utesluter inte att något kan upphöra för att ersättas av intet i framtiden.