Hur kan medvetande uppstå?
Hur medvetande uppstår ur materia är en av vetenskapens mest svårlösta och fantasieggande problem. Medvetandet är föremål för diskussioner inom såväl filosofi som neurovetenskap och är kärnan i neurofilosofin, där dessa två discipliner möts.
Medan filosofin har ställt de stora frågorna om medvetandet har neurovetenskapen empiriskt kartlagt hjärnans funktioner. Dessa fält har närmat sig varandra i det som alltså kallas neurofilosofi, grundat av den amerikanska filosofen Patricia Churchland.
Neurovetenskapen kan avslöja att vissa hjärnregioner är kopplade till medvetna upplevelser, men den kan inte förklara den subjektiva upplevelsen av dessa processer. I kunskapsgapet blir det filosofin som formulerar de obesvarade frågorna.
Det svåra problemet (the hard problem)
Vår värld är uppbyggd av grundämnen och vår hjärna består av samma slags ämnen som finns överallt i naturen. Hjärnan består förvisso av nervceller, men dessa är uppbyggda av celler som i sin tur är uppbyggda av vatten, salter, näringsämnen och proteiner.
När vi går tillbaka i uppbyggnadsstegen och finner vanliga grundämnen som vatten och salter breder gåtfullheten ut sig ytterligare. Det är svindlande hur de fysiska processerna i hjärnan i form av kemiska och elektriska signaler kan resultera i subjektiva upplevelser. Fastän det materiella kan ställas i kontrast mot idéer är mänskligt tänkande en produkt av materia.
Den australiensiske filosofen David Chalmers formulerade vad som kallas the hard problem (”det svåra problemet”), gällande hur rent fysiska tillstånd kan ge upphov till medvetande. Chalmers skilde mellan två typer av problem kring medvetande:
- De lätta problemen – om hur hjärnan bearbetar information, styr beteenden och reagerar på stimuli. Dessa kan i princip förklaras inom neurovetenskapen.
- Det svåra problemet – om varför och hur hjärnans fysiska processer ger upphov till subjektiva upplevelser (qualia).
Det svåra problemet belyser den till synes oöverbryggbara klyftan mellan materia och medvetande. David Chalmers menar att vi kanske måste ompröva vår förståelse av materia eller anta att medvetande är en fundamental aspekt av verkligheten.
Emergens
Ett sätt att se på saken är att naturen tillåter överbryggandet av enkla strukturer till i det närmaste oändligt komplexa. Begreppet emergens används för att förklara hur nya egenskaper kan uppstå ur enkla strukturer genom att dessa samverkar på intrikata vis. Ett exempel är hur vattens flytande egenskaper inte fullt kan förstås genom att analysera enskilda vattenmolekyler.
Medvetande kan formuleras som en emergent egenskap av hjärnans aktivitet. Att det, mer konkretiserat, är något som uppstår när hjärnans nätverk av neuroner och synapser samverkar. Men det förblir oklart hur denna emergens fungerar och varför den leder till subjektiva upplevelser.
Emergens är enligt många den bästa förklaringen på hur medvetande kan uppstå. Kanske väntar andra förklaringsmodeller på att uppstå i ännu oupptäckta fysiska principer? Eller så krävs det en radikal omvärdering av vår världsbild och synen på naturen innan vi bättre kan tolka medvetandets gåta.
Förlängd information
Ett annat sätt att närma sig frågan är att utgå från medvetande som en naturlig förlängning av hjärnans insamlande av information. Om hjärnan alls kan bearbeta information från yttervärlden skulle den kunna rikta en mottaglighet inför att den själv är ett slags entitet. Redan härav har någon form av upplevelse av subjektiv art uppstått.
Att alla livsformer med en hjärna inte utvecklar stadiet där hjärnan uppnår självreflektion beror på hjärnans mindre storlek och kanske otillräcklig energitillgång. Det är inte primärt av vikt att utveckla insamlande av information av "inåtvänt" slag, men om det finns extra resurser är detta uppenbart av nytta.