Anselm av Canterbury

1033-1109

Anselm av Canterbury föddes i Aosta i Piemonta, Italien. Han inträdde i Becs kloster i Normandie 1060, blev abbot 1078 och var från och med 1093 ärkebiskop av Canterbury. Anselm av Canterbury är kanske mest känd för sitt gudsbevis där han med förnuftets hjälp och oberoende av erfarenheten försökte bevisa Guds existens.

Under medeltiden hade Gud en särskilt stor plats i filosofin. Många av filosoferna bedrev försök i att sammanställa olika slags bevis för Guds existerande. Anselm av Canterburys gudsbevis är ett av de mest kända och kom att kallas det ontologiska gudsbeviset (senare namngivet av Kant).

Det ontologiska gudsbeviset

Anselm framlade sitt gudsbevis någon gång kring 1077 i en skrift i som han kallade Proslogion. I denna skrift bifogas verkets tillkomsthistoria och då i ordalag som påvisar författarens anspråkslöshet och den märkvärdiga händelsegång som i slutändan gjorde det nödvändigt att publicera skriften.

En sådan manöver är Anselm inte ensam om, många gånger senare och tidigare har det upprättats ett mystiskt skimmer kring ett verk i syfte att förmera vikten av dess innehåll, inte minst då i religiösa sammanhang. Detta nämns här eftersom det i viss mån hör samman med ”beviset” – bland annat kan nämnas att Anselm av Canterbury omtalar en tilldragelse då djävulen själv bokstavligt gått i strid med hans nedskrivna tankar.

Argumentationen för Guds existens hos Anselm är enligt följande: Gud är det fullkomligaste som kan tänkas och det ligger i själva uppfattningen om Gud att denne existerar. Dess väsen är ”sådant att något större inte skulle kunna tänkas”. Fanns inte Gud skulle vi kunna tänka oss något mer fullkomligt väsen, vilket vi således inte kan. Denna kunskap är så att säga inlagd i människans förstånd, även om det inte är alla förunnat att meddetsamma tillgodogöra sig denna vetskap.

Den mest uppenbara kritiken av ett sådant resonemang är att det liknar en mänsklig tankeprodukt. Teorin bestreds av en del filosofer och gillades av andra. En viktig kritik framfördes bland annat av Kant som menade att det var fel att se existens som en egenskap.

Att bevis för existensen av en gud sker enbart med hjälp av ord är anmärkningsvärt och smått förbluffande. Detta är dock symptomatiskt för den tid där Anselm verkade medan det ett par århundraden senare under den period som kallas upplysningen för det mesta skulle framställas bevis genom helt andra metoder.

Artikelförfattare: Oskar Mark

Litteratur

Skrifter av Anselm av Canterbury

  • Monologion (Monolog)
  • Proslogion (Tilltal)
  • De Veritate (Om sanningen)

Källor

Nordin, Svante. (2003). Filosofins historia. Lund: Studentlitteratur.