Wright
Georg Henrik von Wright var en finlandssvensk filosof född i Helsingfors och professor vid universiteten i Helsingfors och Cambridge. I Helsingfors läste han för Eino Kaila med inriktning på logiken och i Cambridge efterträdde han omsider Ludwig Wittgenstein, vilken var en viktig inspiratör och som skulle bli en nära vän.
Wright var tidigt influerad av positivismen och hans filosofi skulle få en vetenskaplig inriktning. Något som bland annat märks i ett av hans huvudverk Explanation and Understanding där Wright drar skiljelinjer mellan den aristoteliska och galileiska metoden att betrakta världen. Efter länge ägnat sig åt logik och i synnerhet modallogiken skulle Wright med tiden utvidga sina intressesfären med rättsfilosofi och etik.
På senare år gjorde sig Wright känd som en kritiker av samhällsutvecklingen och då särskilt den teknologiska påverkan. I ett avsteg från den akademiska filosofin övergick Wright till att skriva kultur- och vetenskapskritiska böcker såsom Vetenskapen och förnuftet (1986) och Myten som framsteget (1993). Med intryck av bland annat Oswald Spengler röjde återgav hans föreläsningar och böcker pessimism, vilket fick en kontroversiell slagsida. Civilisationskritiken ägde samtidigt större allmängiltighet än hans logiska studier och belönade honom med en stor läsekrets.
Kritik av framstegstro som vilar på teknikens utveckling
Medan den industriella och tekniska utvecklingen inneburit materiellt uppsving inskärper Wright att förbättringar av livets villkor inte längre gäller efter en viss gräns ”när dess återverkningar på miljön eller på den sociala ordningen måste tas med i räkningen”.
Och vidare, med bakgrund av de tekniska framstegens påverkan på bland annat miljön ställer han frågan om det alls är eftersträvansvärt att öka kunskapen. Frånsett dess instrumentella värde, finns det alltid inneboende värde i kunskapen? Var övergången till agrikultur i själva verket ett misstag för människan medan det innebar ett första steg mot teknologisk utveckling. Särskilt då grundpremissen att nå högre utvecklingsnivå är att tekniken sammanfaller med beroende av råvarors tillräcklighet för att hålla den utstakade kursen.
Samhället står mellan för svåra drastiska val: att länka levnadsstandarden genom att låta fler få arbete, men där den enskilde tjänar mindre. Utan detta ingrepp blir det – om antagandet att teknologin avskaffar fler jobb än tillför – för dyrt för samhället att ge bidrag till den del som inte arbetar. Alternativet att låta fler arbeta mindre arbetstid och mindre lön är att ta ut mer skatt från dem som arbetar.
Wright talar om en ”vanmaktens optimism” med vilken han beskriver den relativa passivitet som människan intar mot att försöka hindra en farlig utveckling i spänningen tillväxt-ekologi.
Wright påpekar det förhastade att ett egentligt framsteg sammanlänka framsteg genom ackumulering av kunskap och framsteg. Idén om framsteg är inte enbart teknisk och Wright beskriver andra framstegsvägar – moraliska och samhälleliga – som hamnar i skymundan. Han påpekar att sociala reformer inte är detsamma som en mer rationell administration och lagsstiftning, vilket han väljer att kallas för ”formalisering av demokratin” och betecknar framsteg som är enbart imaginära.
Det finns en risk att vi blandar ihop ”De förnuftsgåvor som på sin tid gjorde människan till alltings mått” med en snäv underkastelse av tekniken och att det medför begräsning av människan radie med ”teknologins instrumentella värdedimension”.
Översikt: Alla filosofer efter kronologi