Platons idealstat

Staten är en av Platons mest refererade verk och framställer filosofens syn på hur samhället borde se ut. Som vanligt sker framställningen i dialogform med Sokrates som protagonist.

I det samtida samhället som Platon utgår från anses filosoferna odugliga av både de styrande och folket. Platon vill ändra attityden och menar att en filosofisk karaktär är nödvändig för de i styrande position om rättrådigt handlande ska gälla.

De styrande

De som styr staten kallas väktare och en sådan ska enligt Platon vara ”stridbar, snabb och stark till naturen” och dessutom vara filosof. Det går att finna Platons väktare anmärkningsvärda utifrån de till synes konträra egenskaper dessa ska besitta. Väktarna ska alltså ha en filosofisk läggning, men ”måste vara krigaratleter när de är unga”. Likväl finns en indelning där de yngre väktarna ska vakta staten via en militärisk uppgift medan de äldre ska agera som statens beslutsfattare. Vid en ålder av femtio tänker sig Platon att väktarna ska övergå till att styra staten.

Platon är inte konkret till den grad han anger ett antal som ska styra staten, gissningsvis rör det sig snarare om en andel avhängigt statens storlek. Framgår gör att de styrande är en liten minoritet och att det även är möjligt för kvinnor att bli väktare.

Men den brännande punkten är att de styrande är filosofer: ”Om inte politisk makt och filosofi går samman och alla de naturer som nu enbart strävar efter ettdera utestängs med våld – då blir det aldrig något slut på olyckorna för staterna.”

Hur kan det då garanteras att filosoferna gör vad som är gott för staten? Argumentet är att filosoferna avskyr lögnen och älskar sanningen. Trots den idealistiska synen på väktarna finns det även lagar dessa måste underkasta sig. Väktarna får inte skaffa sig egen jord eller materiell egendom eftersom det kunde leda till att deras intressen förskjuts mot annat än vad som är nyttigt för staten.

Näringsklassen

Enligt Platon, inhyser den sunda staten endast den befolkning som ingår i nödvändiga yrken som tillhandahåller de ursprungliga behoven; däri ingår allt från jordbrukare till köpmän. Det centrala är att varje invånare gör sin sak, mångsyssleri är oönskat.

Ideokrati

Det statsskick Platon skisserar upp i Staten kan kallas för ideokrati, förnuftsvälde. Det är svårt att plädera för en ideokrati utan att elitistiskt tänkande figurerar och Platons stat har utan tvivel ett sådant bihang. Som värst låter det antagligen då diskussionen kommer in på fortplantning:

De dugligaste männen bör ha sexuella förbindelser med de dugligaste kvinnorna så ofta som möjligt men de sämsta männen med de sämsta kvinnorna så sällan som möjligt, och de förras avkomma bör uppfödas men inte de senares, om kvaliteten på hjorden ska ligga på topp.

Detta är heller inget samhälle där det finns utrymme att vara sjuk. De som arbetar i staten har rätt till att få medicin, men i övrigt finns inte ”tid att vara sjuk” och om sjukdomen visar sig vara annat än övergående är det döden allena som befriar arbetaren från sitt värv.

Kritik mot dikt och andra konstarter

Platon är också en motståndare till dikt och andra konstarter. Han vill bland annat revidera diktepos och till exempel rensa dem på allt som inte visar upp gudarna som goda förebilder. Han medger villigt att en diktare som Homeros är lysande, men om man ”släpper in den ljuva musan i lyriska och episka dikter kommer njutning och smärta att bli kungar i staten i stället för norm och det som anses vara det bästa i alla tider – förnuft”.

Han vill vidare stympa musiken genom att majoriteten av tonarterna ska förbjudas, vilka har som gemensamt att de inte efterbildar det måttfulla och tappra. Inte mycket till överst har han heller för målare vars verksamhet är förfelad då den ägnar sig åt efterbildning på ett onödigt vis.

Kan då Platons idealstat förverkligas och hur ska då detta i så fall ske? Frågan dryftas vid två tillfällen i dialogen och slutsatsen är att det inte är omöjligt att en sådan stat skulle kunna existera. När frågan om hur staten ska upprättas rent konkret berörs lägger Platon fram en radikal plan: alla invånare i staten över tio år ska flyttas ut på landet och där isolerade från sina föräldrar uppfostras enligt de nya normerna.

Inte minst som idéhistoriskt verk är Staten intressant, men det finns förstås mycket som kan förbrylla dagens läsare. Den bör också förstås utifrån en bakgrund där dess författare lever i en stat som genomgått inre kriser och tvingats in i krigsdrabbningar med yttre fiender. Ett av de största skälen till varför Platon vill ge makten till filosofer är att deras handhavanden med den inte ska missbrukas och således undviks inre motsättningar. Dessutom vill han begränsa statens expansion och tillväxt till det allra nödvändigaste för att slippa hamna i intressekonflikter med grannstater.