Platons syn på kvinnans roll i samhället

Kvinnans roll i Antiken var, som i så många andra tidiga kulturer, underordnad mannens. Enligt grekisk mytologi skapades kvinnan efter mannen och med gudinnorna som förebild. Kvinnan är begahfull, dock är hennes egenskaper influerade av lögnaktighet och som historikern Jean-Pierre Varant skriver i boken De grekiska myterna: "Kvinnan har fått talets gåva, inte för att tala sanning och uttrycka sina känslor, utan för att tala falskt och dölja sina känslor".

I Platons dialog Staten framgår i dialogen mellan Sokrates och Glaukon att män och kvinnor bör "göra allt gemensamt". Men för genomdrivningen av detta krävs att kvinnor ges samma uppfostran och utbildning som männen, vilket de diskuterande genast finner vara stridande mot tradition och sunt förnuft.

Det finns en öppenhet inför radikalitet när det gäller att leta efter svar på frågan om män och kvinnors roll, att pröva konventioner är heller inte förbjuden mark i samtalet mellan Sokrates och Glaukon; de räds inte att förlöjligas av andra vilkas ståndpunkter ses som något oväsentligt i kontrast med det rätta.

Utifrån detta kan Platons syn relationen man–kvinna ses som mer jämställd än hos Aristoteles som i Politiken skriver att mannen är mer ägnad att bestämma än kvinnan.  Fast det framgår snart i Staten att idén om likställning av könen var något aningslöst som de inte anser klarar sig ur idéstadiet. För när det börjas talas ”klarspråk” är det utan tvekan så att kvinnor inte helt kan likställas männen. Görs en bred överblick kan det konstateras att kvinnorna i stort är underlägsna männen. Samtidigt finns en nyansering i fastslåendet att somliga män är underlägsna andra män och detsamma gällande kvinnor. Mänskliga förmågor sägs vara mer spridda bland individer än att de kan sammanfattas inom en generell indelning i två grupper.

Därmed går det att sluta sig till att ibland är en man rätt person för en plats i samhället och andra gånger kan en kvinna vara det. Således välkomnas kvinnorna utbreda sig bortom hemmets domäner. Och för Sokrates (som för ordet i dialogen) bör en indelning i samhället snarare gälla klass än kön, vilken meddelas i hans tal om skomakare och väktare.

Sokrates är här långt ifrån konservativ i sin hållning till kvinnornas position i samhället: de skall inte hållas kvar för sakens skull i traditionella miljöer utan passar de till ett yrke bör dem placeras i detta för statens bästa. Hellre utveckling än tradition.

Det går att se resonemanget som i det stora hela lett av förnuftet: det ges inget för idealistiska system som inte kan uppnås i författarens tankar, utan det verklighetsbaserade får vara avgörande. Fast när Sokrates börjar tala om att en kvinna skall kunna ägas av flera män rör det sig om något, i vår tid, verklighetsfrämmande.

På detta område tycks han inte vara ”lierad” med kvinnornas sak längre. Kanske inte med männen heller utan först och främst med staten (vilken förvisso utgörs av män). Frågan är hur mycket i resonemanget som åkallar naturens egna lag och vad som kännetecknas av en mänsklig konstruktion.

Det system som Platon, genom Sokrates ord, låter omtala är ett elitsamhälle med barnalstring som ska främjas där den är av värde för staten och motverkas där den är mindre gagnelig. Målet är uniformitet snarare än mångfald. Vad detta system tycks innebära för kvinnorna är att de blir berövade sin självbestämmelse över den egna kroppen. Den blir en del av ett offer som de måste bidra med för statens skull, och om man vill dra resonemanget till sin spets, blir deras kroppar till apparater som ingår i en statlig produktion.