I Platons dialog Staten framgår i dialogen mellan Sokrates och Glaukon att män och kvinnor bör "göra allt gemensamt". Men för genomdrivningen av detta krävs att kvinnor ges samma uppfostran och utbildning som männen, vilket de diskuterande genast finner vara stridande mot tradition och sunt förnuft.

Det finns en öppenhet för radikalitet när det gäller att leta efter svar på frågan om män och kvinnors roll, konventioner är heller inte förbjuden mark i samtalet mellan Sokrates och Glaukon, de räds inte att förlöjligas av andra utan ser dessas subjektiva utgjutelser som något oväsentligt i kontrast med det rätta.

Fast det framgår också att idén om likställning av könen var något aningslöst som de inte anser klarar sig ur idéstadiet. För när det börjas talas ”klarspråk” är det utan tvekan så att kvinnor inte helt kan likställas männen. Görs en bredd överblick över kan det konstateras att kvinnorna i stort är underlägsna männen. Samtidigt finns en nyansering i fastslåendet att somliga män är underlägsna andra män och detsamma gällande bland kvinnor. Mänskliga förmågor sägs vara mer spridda bland individer än att de kan sammanfattas inom en generell indelning i två grupper.

Därmed går det att sluta sig till att ibland är en man rätt person för en plats i samhället och andra gånger kan en kvinna vara det. Således välkomnas kvinnorna utbreda sig bortom hemmets domäner. Och för Sokrates (som för ordet i dialogen) bör en indelning i samhället snarare gälla klass än kön, vilken meddelas i hans tal om skomakare och väktare.

Sokrates är här långt ifrån konservativ i sin hållning till kvinnornas position i samhället: de skall inte hållas kvar för sakens skull i traditionella miljöer utan passar de till ett yrke bör dem placeras i detta för statens bästa. Hellre utveckling än tradition.

Det går att se resonemanget som i det stora hela lett av förnuftet: det ges inget för idealistiska system som inte kan uppnås i författarens tankar, utan det verklighetsbaserade får vara avgörande. Fast när Sokrates börjar tala om att en kvinna skall kunna ägas av flera män rör det sig om något, i vår tid, verklighetsfrämmande.

På detta område tycks han inte vara ”lierad” med kvinnornas längre. Kanske inte med männen heller utan först och främst med staten (vilken förvisso utgörs av män). Och förmodligen är det denna gång inte ett förslag som åkallar naturens egna lag, utan kännetecknas i huvudsak av en mänsklig konstruktion.

Det system som Platon, genom Sokrates ord, låter omtala är ett elitsamhälle, där barnalstring skall främjas där den är av värde för staten och motverkas där den är mindre gagnelig. Den procedur som följer betingar nytta före känsla, och målet är uniformitet i stället för mångfald. Ur detta skulle det kunna utläsas att Platon inte gillar människans naturliga fason i stort utan sätter sin tilltro till dess potential snarare.

Vad detta system mest tycks innebära för kvinnorna är att de blir berövade sin självbestämmelse över den egna kroppen. Den blir en del av ett offer som de måste bidra med för statens skull, och om man vill dra resonemanget till sin spets, blir deras kroppar till maskiner som ingår i en ny statlig produktion.